Alltid lika roligt att gå in i min WordPad-fil och kolla jaha, vad ska jag skriva om idag då? Nu blev det ju en himla trixig grej, för jag är så dålig på att skämmas över saker.
Men en sak där jag känner att jag faktiskt vill gömma mig bakom skämskudden när jag tänker på det: Det var för ett gäng år sen, och jag och min dåvarande pojkvän hade precis blivit tillsammans. Vi var ute på krogen, men jag blev askalas och vinglade hem till mig före honom. Senare kommer min pojkvän och hittar mig sovande i trappuppgången utanför min dörr. Jag hade inte hittat mina egna nycklar i väskan. Nytt försök; nu hittar jag dem och vi går in. Däckar i sängen med en gång. Dagen efter är jag ganska bakis men helt okej i alla fall. Pojkvännen ska iväg och lämnar lägenheten nån gång under förmiddagen. Senare på dagen ska jag ut och göra nåt jag inte minns, jag kliver ut genom dörren och är på vippen att kliva rakt i... min egen spya på dörrmattan. Jag var så borta att jag inte hade minsta aning om att jag lagt den där. Och min pojkvän kände jag inte så bra, förhållandet var helt nytt och trevande och osäkert, och så har han fått gå där in och ut och hoppa över mitt äckliga spritkräks. Jag bodde högst upp och hade bara ett par grannar, så vi brukade alltid heja glatt och prata lite ibland - jag vet fortfarande inte om de också fick göra omvägar för mina lämningar, men bara tanken på att de kanske fick det gjorde att resten av tiden jag bodde i den lägenheten blev ett snäpp jobbigare varje gång jag skulle passera trapphuset och heja glatt och oberört.
Haha. Ingen stor grej kanske, och förhållande klarade sig förbi det där och höll i ett par år faktiskt. Men ändå, både nyckelgrejen och spyan får mig att nästan rodna vid tanken. Jag var inte i mitt livs bästa form den kvällen kan man säga.
[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]
Tur att sånt här 'skämmigt' bleknar med åren. ;-D
SvaraRaderaAnmaja