11-01-31

Idag har jag sprungit igen, men i helt annan stil än jag brukar, nämligen kort och snabbt. Jag har funderat lite, och mitt mål är inte alls att bli långdistanslöpare, varken till prestation, fysik eller utseende, men ändå tränar jag liksom med ett mått i huvud att ju längre desto bättre. Riktigt långt = riktigt duktig. Trots att jag vet att det för med sig en hel del nackdelar och trots det inte alls är dit jag vill sträva. Visst, jag vill klara att springa riktigt långt, men jag vill inte nöta timme ut och timme in för att springa ännu längre ännu snabbare.

Nej, målet är visserligen att nån gång under våren springa/jogga en halvmara (21 km) bara för att jag vill visa för mig själv att jag fixar det, och det är jag rätt säker på att jag skulle göra redan nu. Men huvudfokus ligger ju på att bli starkare, uthålligare och piggare och må bättre. Jag mår inte bättre av att slita på kroppen och slå kortisolet i taket - jag mår bättre av ordentligt med styrketräning, korta speedpass och lugn, långsam rörelse där psyket verkligen får vara med och leka också (tänk skog, nya upptäckter och vacker natur). Så - jag tror att jag ska satsa på att bli bättre på att springa kort och fort istället.

Garmin Data

3,2 km med medeltempo på 5:39 minuter/km känns väldigt bra för att vara första gången jag alls försöker öka tempot och verkligen springa istället för att jogga lugnt. Kanske springer jag Vårruset senare i år? Då känns det inte alltför långt borta att kunna klara av det på under halvtimmen, och det skulle vara en rolig fjäder i hatten. (Fast jag är väldigt kluven till det där med tävlingar och lopp. Jag är en alldeles för utpräglad tävlingsmänniska för att må bra av sånt, så klokast vore nog att bara satsa på att klara samma sträcka i min ensamhet.)

11-01-31 - Något jag ser fram emot

Sista rubriken!

Just nu ser jag, uppenbart, konventionellt och småtrist men inte desto mindre sant för det, allra mest fram emot våren. Ljuset. Solen. Takdropp. Fågelkvitter. Bara vägar. De första videkissarna.

Och leriga tassavtryck på skrivbordet.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-30 - Det värsta jag vet

Haha, vem fan är det som har skrivit den här listan egentligen? Omöjligt att svara på.

Men om jag skippar alla de trista uppenbara sakerna som krig, miljöförstörelse, egoism, sadism och så vidare, så tror jag att det värsta jag personligen skulle kunna uppleva är total ofrivillig ensamhet. Inte ensamhet som i att förlora hela min familj eller ens vara den sista människan kvar på jorden, utan ensamhet som i att bli övergiven och avskydd av precis alla. Att tvingas leva helt ensam långt ute i skogen inte för att jag vill utan för att jag måste, för att varenda människa som finns hatar mig. Att inte kunna, inte få ta den minsta lilla del av samhället. Den sortens ensamhet skulle nog ganska snart bli till total tomhet och meningslöshet. Och det här säger jag trots att jag är en person som gillar att vara ensam och som drömmer om att tillbringa en hel sommar för sig själv i släktens avlägset belägna stuga.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-29 - Jag och alkoholen

Första gången jag drack var jag sexton år, och sen dess har festerna duggat tätt. Men det dröjde ett bra tag innan jag fick min första kräkasfylla, för jag är ju en sån som testar gränserna försiktigt och successivt. Jag har sökt mig till människor och sammanhang där förhållandet till alkohol varit avslappnat, ibland har det lyckats och ibland inte, men nu är jag del av ett himla bra gäng där det känns lika okej att vara nykter, nykterist eller dricka en halv öl som det är att bli askalas och göra bort sig. Ibland känner man för att bli full och ibland inte, no questions asked. Kanon tycker jag.

För ärligt talat är jag lite less på hela festkulturen nu. Det är jättekul lite då och då, men inte som förr då varje helg utan party var en totalt misslyckad helg. Ofta känns det mest jobbigt att vara trött och bakis dagen efter, att ha ångest över saker man sa/gjorde/kände och att vara tvungen att pussla med träningen som ofta påverkas i flera dagar framöver även om jag inte dricker några stora mängder.

Att sitta på långa middagar med vin är en annan sak. Umgås, prata, äta och dricka har jag alltid tyckt om. Jag kommer från en riktig "matfamilj" där middagen alltid varit gemensam och på helgerna sträckt sig över (minst) tre rätter och många timmar. Då är vin en självklar del och nyfiken som jag är tycker jag om att testa nytt och lära mig, även om jag långt ifrån vill kalla mig vinsnobb eller ens kunnig. En god dryck är en god dryck och mer komplicerat än så behöver det inte vara. Favoritvinerna just nu är röda, franska och strama med rejäl syra och strävhet - jag har helt ledsnat på de nya vinländernas frukt- och bärbomber med enorm fyllighet. Det blir till koncentrerad sliskig svartvinbärssaft i min mun. Uh.

I alla fall: jag tror att jag håller på att hitta balansen och ett sunt förhållande till alkohol. För visst har det blivit för mycket många gånger i livet, och visst har jag gjort bort mig och råkat illa ut mer än en gång på grund av fylla - min egen och/eller andras. Men jag försöker ta de bra bitarna nu och strunta i resten. Plocka russinen ur kakan och ägna mig åt nåt så torrt och trist som konsekvensanalys.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-28 - Mina bästa egenskaper (enligt mig själv)

Time to brag.

Min intelligens. Intellektuella utmaningar tar jag mig an utan att blinka och jag tycker om att tänja på mina gränser ibland. Även om jag är rätt lat också och gärna använder miniräknare istället för huvudet och svenska istället för engelska.

Min... vad ska man säga, uthållighet? Kämpaglöd? Järnvilja? Den där förmågan att trots att allt känns förjävligt och jag bara vill bryta ihop så fortsätter jag. Sen att jag kommer till punkten "nära nervsammanbrott" mycket oftare än de flesta andra är ju en annan sak - det här gäller ju faktiskt förmågan ta sig igenom de tillfällena. Tackla ångesten.

Min empati och välvilja. Den kanske inte märks så bra alltid, eller så tar den sig konstiga uttryck, men jag är väldigt mån om människor i min närhet. Känner ni mig eller jag bara vet vilka ni är så kan jag lova att jag tänker på er, oroar mig för er och funderar på vad jag skulle kunna göra för er tusen gånger oftare än ni tror.

Förmågan att gå min egen väg. Jag gör väldigt sällan något bara "för att alla andra gör det". Ibland blir slutresultatet inte så annorlunda utifrån sett, men då är det efter moget övervägande som det kallas. Jag sväljer inget med hull och hår utan egna reflektioner. Magkänslan är tydlig och viktig.

Sen så... skulle jag kunna säga saker som: Min noggrannhet - men den är ofta en belastning också. Min perception - men den försätter mig ofta i besvärliga situationer där jag får låtsas att inte veta istället för att svara "20:15:04 piiip" eller "du åt risgrynsgröt utan mjölk den dagen, och det var soligt" och verka helt konstig (eller ännu konstigare än hur jag redan uppfattas, haha). Ja, nåt sånt.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-28

Plusgrader! För första gången sen i oktober. Jag har sett fram emot fredagen hela veckan eftersom prognoserna lovat varmt (och det stämde!), och det måste ju utnyttjas. Här ska springas!

Och så blir det ett jävla skitpass. Krampkänningar i hela vänstra underbenet från steg ett (WTF? Jag har aldrig haft krampkänningar i hela mitt liv förut.) och när jag kommer fram till elljusspåret som jag tänkt ta ett varv runt så kommer jag på att jag glömt en sak: det har snöat mycket i vinter. När det töar sjunker snön ihop. Det tidigare visserligen lite hala men spänstiga underlaget hade förvandlats till djup gegga - tänk kvicksand. Två steg fram och ett tillbaka och jag inser snart att nej, det här går inte. Så jag vänder och klafsar tillbaka igen och kommer ut med mycket flås och trötta vrister. Kryssar omkring lite i villaområdet istället men känner mig inte alls i form och vill mest bara hem. Så då springer jag hem. Jag är så enormt less på snö som underlag. Även är det är riktigt bra och fast snö så halkar jag lite bakåt i varje steg och kan inte göra några ordentliga frånskjut, och det är så frustrerande att känna sig som att man trampar vatten hela tiden. Och väldigt jobbigt för vristerna tror jag.

Åh. 6,2 km på 44 minuter fick jag ihop. But on the bright side: Min vänsterfot blev nog glad att inte behöva slita mer än så (gamla skadan alltså). Och bortsett från stunden då jag krälade i snön så höll jag sub-7 minuters-tempo rent automatiskt och utan att anstränga mig för att göra det.

NU vill jag ha VÅR.

11-01-27 - Mitt utseende

Favoritklädsel.

Jag har haft en del problem med hur jag ser ut genom åren, men hela tiden på ett rätt grunt plan, ungefär så att jag inte riktigt orkat bry mig. Kroppsuppfattningen blev sämre när jag slutade vara aktiv och träna mycket, för då hade jag plötsligt inte samma koll på mina kroppsdelar, det blev lättare att flyta iväg och tappa närvarokänslan och jag visste inte vad jag klarade av att göra eftersom jag inte utsatte mig för några försök. En jobbig tid där jag tappade bort mig själv litegrann - och brydde mig mer om utseendet. Men nu är jag tillbaka i gammal god form, vilket är väldigt skönt. Ofta glömmer jag att kolla mig i spegeln innan jag går hemifrån, att kolla om mina kläder är rena eller fulla med katthår och att alls tänka på att jag faktiskt ser ut på något sätt alls. Det jag inte tycker om är när mitt hår är flottigt och ofräscht, för då går jag liksom över gränsen från enkel och bekväm till rent sluskig och det är väl att ta det hela lite för långt. Annars är icke-fåfängan väldigt befriande. (Och nu pratar jag alltså vardagsliv här, för jag tycker också att det är himla roligt att klä upp mig och känna mig exklusivt "glitz and glam" som en total kontrast.)

Sen har jag också alltid känt mig mycket mera bekväm att visa mig naken än med kläder på. Kläder har ofta konstig passform, de döljer, framhäver, skär in, putar ut och ger alla möjliga konstiga illusioner av kroppen, så att den hur man än gör uppfattas på ett annat sätt än som den egentligen ser ut. Jag tycker inte om lurendrejeri och skådespeleri, och utan kläder finns inget att dölja. Jag har svårt att sätta ord på hur jag tänker märker jag. Förstår ni hur jag menar eller är jag bara konstig? Eller kanske både och.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-26 - Ett samtal jag minns

Min första pojkvän träffade jag via Internet. (Han bodde på Orust och jag i Boden och vi var inte mer än sexton år gamla, så det var väl dömt att misslyckas på förhand. Men jag har många roliga minnen från det halvår eller så som vi hängde ihop och jag känner mig fortfarande lite äventyrlig när jag tänker på hur jag åkte över hela landet flera vändor för att bo hos någon jag knappt kände och bli del av ett helt annat liv. Verkligen något jag inte skulle vilja ha ogjort.) I alla fall, det började med att vi pratade i textform oändligt många timmar, sena kvällar och nätter. Sen började vi ringa till varandra, och det blev ganska snart uppenbart att vi båda kände att vi var något mer och närmare än kompisar. Jag var hemskt blyg och osäker på mig själv, hur skulle nån kunna tycka om mig liksom?, men en ljus sommarnatt då jag dragit in telefonen i mitt rum (jo det här var före mobilernas tid och vi hade inte ens en trådlös hemtelefon, haha) så blev vi väldigt känslosamma och grät nog en skvätt över att det var så himla långt mellan oss. Han hasplade ur sig, lågt och snabbt så att jag nästan inte hörde fast jag ju visste ändå, att han älskade mig. Herregud, hjälp! Jag var ju så kär att jag nästan gick sönder, hur skulle jag göra nu? Jag måste ju säga samma sak tillbaka förstås, för det var ju så jag kände. Men så ohyggligt svårt det var, som att klättra uppför ett helt berg. Jag sa att det var något jag ville säga honom, men sen kom jag inte längre. Vi satt där minst en timme tror jag och var mest tysta. Fågelsång utanför fönstret, solen började gå upp. Små ord i luren, snart nästan oroliga. Drev jag kanske bara med honom? Han var såklart lika blyg och osäker som jag, men så tänker man ju inte då. Då tog jag äntligen mod till mig och så yttrade jag för första gången i mitt liv de tre orden: "Jag älskar dig."

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-25 - En tisdagkväll klockan 20:42

[Idag står det egentligen "Ett samtal du minns" på min lista, och för imorgon "En tisdagkväll klockan 20:42", men jag byter plats på dem eftersom det ju såklart var så det var menat. Feel free to do the same den som vill.]

Jag har klivit upp från min datorstol och befinner mig på köksgolvet med hammaren i ena handen och skruvmejseln i den andra. Några välriktade slag och knäck! kokosnöten är öppnad. Jag ställer mig vid diskbänken och skär upp tärningar av kokos medan jag väntar på att tevattnet ska koka. Blandar kokosen med lite annat gott, kanske keso, ett äpple och lite kanel. Eller kan det vara aprikoser och nötter jag är sugen på idag? Frågar Fredrik vilken tesort han vill ha, plockar fram tekoppar och springer fram och tillbaka några gånger för att få in hela härligheten till soffbordet i vardagsrummet. Skynda, skynda, för klockan nio börjar det! Ja, i alla fall om det fortfarande hade varit höst, för då gick Desperate Housewives den tiden varje tisdag.

Just den här tisdagen är jag mitt inne i handbollen istället. Och Fredrik är med en kundfirma på middag så jag dricker mitt te ensam. Nej där ljög jag förresten, för en eller två små kissar brukar jag alltid ha sällskap av.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-24 - Om jag var sexton år och precis skulle välja gymnasielinje igen

Ja, jag skulle inte kunna göra så mycket annorlunda eftersom jag mådde alldeles för dåligt för att plugga alls just då. Och det var ju liksom inte ett frivilligt val. Men ifall jag hade mått bra så... då hade jag nog gärna gått natur och grottat ner mig i biologi, naturkunskap, geografi, matematik och kemi. Som jag i och för sig gjorde ändå några år senare när jag läste naturbasåret på Komvux, men jag hade ju fått mer tid till godo då liksom. Kanske hunnit längre fram i livet idag än vad jag har gjort?

Fast det kan faktiskt kvitta tycker jag. Att älta det förflutna är inte min grej, och på nåt sätt känner jag att saker aldrig skulle kunna bli annorlunda än precis så som de blev. Men utan att nåt är förutbestämt för den skull. Världen styrs inte av nån sorts logik eller öde eller mening eller högre makt; det är bara vi människor som envisas med att läsa in för mycket i allt som händer. Som det blir så blir det. Deal with it.

(Bild.)

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-23

Sköna söndag. För en gångs skull kan jag skriva under på det. Mina söndagar har annars en tendens att fyllas av trötthet och samtidigt stress över allt jag inte hunnit med under veckan som jag borde hunnit med och nu är det snart måndag och stress igen och då måste tiden utnyttjas till max och hjälp och usch och jag orkar inte. Stressa över att det inte är stressigt så att man måste passa på och göra det stressigt och hinna med massor, det låter rationellt va? Äsch vad trött jag blir på mig själv ibland.

Men idag har lyckats hålla det mesta av de känslorna på avstånd. Vi har sovit länge och legat kvar i sängen och myst länge och sen har liksom allt gått i slow motion. Handlat mat, suttit vid datorn, druckit te och så har jag kokat grönsaksbuljong à la Clara. Den står färdig på spisen just nu och svalnar, jag ska snart hälla upp den i istärningslådor och stoppa i frysen. Och så ska jag börja pilla med middagen. Och sen se handbollen. Och sen dricka mer te och se sista MiM-avsnittet med John Nettles. Och så blir det nog måndag ändå så småningom, vare sig man vill eller inte. No panic.

11-01-23 - Böcker som berört mig

Alltså det här är så omöjligt svårt, så till att börja med importerar jag ett inlägg som hette Fem favoriter i min bokhylla från min gamla blogg. Inte nödvändigtvis det allra bästa jag någonsin läst, men det är sånt som är med nånstans i toppen i alla fall.

Sasja Sokolov - Skola för dårar. Jag hade en ganska lång period som russofil då jag läste allt jag kom över så länge det härrörde från Ryssland. Det här var en av de titlar jag snubblade över på biblioteket och det är jag glad för! En enormt stark skildring av psykisk sjukdom. (Några år senare hade biblioteket utförsäljning av makulerade titlar och jag lyckades komma över den "på riktigt" - antagligen var jag den enda som hade lånat den på flera år.)

John Steinbeck - Öster om Eden. Jag är ett stort fan av Steinbeck. Hårt nybyggarliv skildrat med ett så kraftigt och glasklart språk att man riktigt känner smaken av het, torr sand som klibbar fast i gommen när man läser.

Gull Åkerblom - Johannesnatten. Den här fick jag i present av min moster när jag var 9-10 år. Jag läste den. Och jag läste om den. Och läste om den, och läste om den... Jag blev helt uppslukad av den magiska, mystiska värld som gömde sig där i och som ju var tusen gånger bättre än verkligheten. En av mina första starka läsupplevelser. (Jag läste den igen för bara några månader sen och ja, magin håller än!)

Boris Pasternak - Doktor Zjivago. En stark kärlekshistoria där kärleken får bli vad den är i verkliga livet - en del bland tusentals andra viktiga enheter, och samtidigt genomsyrande allt.

Kerstin Ekman - Händelser vid vatten. Språket. Människorna. Spänningen. Allt sammanflätas till en uppslukande enhet man inte vill lämna. Och det norrländska språket, samhället och mentaliteten talar såklart lite extra till mig.

Sen har vi ju John Irving. Hotell New Hampshire och Garp och hans värld är obetalbara. Sara Lidman. Elsie Johansson. Vilhelm Mobergs Utvandrarna som slog knock på mig när jag läste den, kanske just för att jag inte hade några förväntningar på den. Anne B. Ragdes Neshov-trilogi. Allt ytterligare jag läst av John Steinbeck. Sylvia Plath. Victor Hugos Samhällets olycksbarn. Klas Östergren. Leon Uris Exodus. Per Pettersons fint lågmälda Ut och stjäla hästar. Och mycket, mycket mer...

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-22 - Mina ovanor

Jag tror inte att jag har några ovanor? Väldigt många vanor, men inget direkt skadligt/icke önskvärt, som väl definierar en ovana - något man gör trots att man borde sluta med det.

Kanske i så fall att jag låter katterna komma och mjölktrampa på min hals trots att det gör ont, jag får andnöd eller hostanfall och huden är konstant rödprickig. Men jag har liksom inte hjärta att neka dem när de tycker det är så där mysigt att de blir alldeles simmiga i blicken, och Freja samtidigt slickar mig i ansiktet, och Ayla samtidigt trycker nosen mot min haka och dreglar på min tröja. Haha. Fast lite skumt låter det ju allt när jag skriver ner det.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-21

I hallen har vi en fläck på golvet som alltid är varm; antagligen går det nån form av ledning just där. Väldigt ofta har en av katterna abonnerat platsen och ligger där och vräker sig (Hur lång kan en katt egentligen bli? Flera meter verkar det som.), men ibland händer det att de kan samsas om den båda två. Sötnosarna.

11-01-21 - Tre saker jag ogillar med min kropp

1. Mina gula tänder. Jag antar att det är priset man får betala för en stor daglig tekonsumtion under 11-12 år. Så värt det.

2. Min känsliga mage. Den har vållat mig mycket bekymmer i princip hela livet. Den tycker inte om spannmål (gluten), laktos, alkohol, rå lök, rå kål, jordnötter, kaffe, kolsyra, godis, stress, tidiga morgnar, resor, nya platser, mycket att göra och mycket annat. Symptomen är allt ifrån magkatarr och illamående till förstoppning, diarré, gaser och uppblåsthet, och det går aldrig att veta i förväg hur den kommer reagera på något. Visst, mycket som jag inte klarar att äta är ju ändå skräp som jag inte skulle vilja äta hur som helst, men ibland blir man bara less och känner sig begränsad. Särskilt när man tycker man skött sig exemplariskt och den ändå vägrar att vara med på noterna.

3. Hyperhidros i armhålorna. Fy vad jag förstört mycket kläder genom åren, och skämts och haft komplex och nästan blivit asocial, innan jag upptäckte att det faktiskt var en reell åkomma. Nu använder jag starka produkter som hjälper bra, men som också innebär att jag inte kan raka mig oftare än en gång i veckan. Åh.

Så. Slut på intima detaljer och gnäll.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-20 - Mitt liv i siffror

Siffran till varje påstående finns någonstans i bilden.

• Böcker jag läser just nu

• Ålder då jag drack första gången

• Antal tusen i månadsinkomst

• Min vikt i kilo

• Antal utlandsresor jag varit på

• Antal hästar jag ägt

• Så många liter te dricker jag per dag

• Antal kilometer till mitt barndomshem

• Årtal jag velat uppleva på plats

• Min längd i meter

• Mitt turnummer

• Så många mil har jag sprungit som längst

• Året jag är född

• Antal tidningar jag prenumererar på

• Så många par skor äger jag

(Jag är förstås inte helt säker på alla grejer, men på ett ungefär i alla fall.)

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-19 - Något jag är stolt över

Att jag inte gett upp.

Trots nattsvart mörker har jag kämpat vidare. Inte lagt mig platt. Inte accepterat sjuk- och friskvårdens, myndigheters, organisationers, statliga instansers, omgivningens och mina egna tillkortakommanden.

Och att jag fortsätter att inte ge upp. Problem är till för att lösas.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-18 - Jogging 12 km

Äntligen ett långpass! Jag vet inte hur länge sen det var... jag har knappt sprungit alls sen i somras egentligen. Nåt pass här och nåt där, kanske en gång i månaden max och då inga längre turer. Men nu upptäckte jag liksom det för ett tag sen, och tänkte att ett jogging/löppass per vecka ska jag försöka få till - det känns lagom för att inte riskera motsatt effekt.

Idag var temperaturen på min sida (-7° betraktar jag numera som ovanligt härligt varmt - jävla vinter) och jag kom snabbt in i mitt behagliga tempo där det känns som att jag skulle springa likadant hela dagen lång. Kvitto på att jag verkligen hittat mitt arbetstempo fick jag också av 110:an: mellan kilometer 3 och kilometer 10 varierar det ynka fyra sekunder som mest.

Det blev en ganska rolig runda, förutom den evighetslånga platta raksträckan hem efter Gamla Lulevägen, men när jag närmade mig hemmet var det svårt att låta bli att öka tempot förstås, och sen fick jag slingra mig runt lite och ta ett extravarv runt kvarteret när jag såg att det fattades så lite för att få ihop 12 km. Bra flyt i fötterna och jag kände mig inte särskilt slut när jag kom hem. Precis så ska det kännas! Dock känner jag av min gamla skada i vänster "ytterfot" så här i efterhand litegrann, men det väljer jag att stenhårt ignorera. Nu längtar jag till nästa vecka.

Garmin Data

11-01-18

Ärligt talat: jag vet ingen som gör så god pyttipanna som jag. Det är ett himla hackande och stekande förstås, så det tar lite tid, men det är ju inte ett dugg komplicerat och verkligen värt det.

Idag mjukstekte jag hackad lök, squash och aubergine. Ställde en burk krossade tomater att puttra ihop i en kastrull tillsammans med goda kryddor som chili och timjan. Stekte ekologisk grilloumi (bad choice - den betedde sig inte alls som halloumi som jag hade hoppats, utan blev liksom friterad i ett lager på utsidan som sen ville släppa från själva osten) i skivor, la åt sidan och stekte sen tärnad fläskkarré. På med grönsakspannan igen, och så fick allt utom osten puttra ihop och bli varmt tillsammans ett par minuter. Osten lades ovanpå pytten vid servering. Skotta, tugga, mums.

11-01-18 - Ett val jag ångrar

Men. En sån här svår igen. Jag är väldigt dålig på att ångra saker, så jag vet inte vad det skulle vara faktiskt. Gör jag det enkelt för mig så säger jag att jag hoppade av gymnasiet, eftersom det gjorde att jag tappade kontakten med så många av mina vänner, men det var ju inte ens ett val. Hade jag kunnat och orkat hade jag såklart fortsatt plugga. Men okej, jag kan ångra att jag betett mig så egoistiskt och hänsynslöst ibland i tidigare relationer. Inte för min egen skull, för jag har ju lärt mig massor av det, men för andras skull som råkade komma i min väg och bli sårade.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-17 - Mitt yrkesliv

Haha, ja det kan man ju sammanfatta som ett enda stort skämt. De flesta grejer jag gett mig på har inte funkat i mer än några veckor eller månader innan jag kraschat fullständigt. Jag var ju dock hästskötare i två år, har städat trapphus en sommar och varit orderplockare på Distansapoteket i sex-sju månader. Däremellan pluggat lite allt möjligt, och så varit sjukskriven i långa perioder. Depression, ångest, social fobi, magproblem, sömnproblem, brain fog, utmattning, panikattacker, stressreaktion, you name it.

Men nu kanske. Jag känner mig försiktigt hoppfull.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-16 - Idag har jag...

 * Tagit lång sovmorgon ute i Unbyn.

* Promenerat i skogen i horisontellt snöväder.
* Sprintat i skogen i horisontellt snöväder. I översnöade skoterspår och med stora, tunga vinterkängor på fötterna. Tungt och roligt!

(Bild.)
* Sett Björn Ferry vinna jaktstarten.
* Åkt hem till stan.

(Bild.)
* Bloggat och läst ikapp mig på tyyysen andra bloggar och forum och facebook och what not.

(Bild.)
* Styckat en frusen hel kyckling och blivit arg och less och smärtsamt kall om fingrarna.
* Lagat kycklinggryta.
* Ätit kycklinggryta tillsammans med älsklingen.

(Bild.)
* Druckit te till Morden i Midsomer.
* Börjat ladda inför måndag. Suck.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-16 - Vintervitt

Igår var det klart och ungefär 25 grader kallt.

Ursäkta stor bildbomb som vanligt. Och jo, jag har lite dille på grenar, snö och himmel. Träd i underifrån-perspektiv och kontrasterna mellan grenarna och det blå, blå. Svårt vackert.

11-01-16

Oj, här händer det grejer. Här har man varit borta i bara ett dygn (hos föräldrarna för umgänge, lång middag, frågespel, kattmys, skogspromenad och spring i djupsnö) och så kommer man hem till 107 olästa inlägg på bloglovin. Hjälp vad ni skriver! Eller är det bara ett tecken på att jag följer osunt många bloggar? Nej, det ska ju bli så kul att titta in hos er alla nu.

Måste också få säga att det är himla roligt att läsa allas januarilisteinlägg; hur lika och olika vi tänker om saker, och att få veta lite mer om er. För mig har det blivit nästan lite katharsis, jag tvingas tänka igenom, grubbla och sammanfatta en massa både jobbiga och roliga saker från mitt förflutna, sånt jag annars helst undviker att tänka på. Väldigt nyttigt. Även om det kanske inte är världens mest spännande för er att läsa mitt navelskåderi. Oh well. January won't last forever.

Igår var jag ute med kameran en kort och kall sväng.

Vem sa att vinter bara är gråtrist mörker? (Fler bilder kommer senare om jag känner mig själv rätt.)

11-01-15 - Jag och kärleken

Idag har jag inte tid att skriva nåt utförligt. Men jag kan i alla fall säga att det är min sambo som lärt mig vad kärlek egentligen är. Jag träffade min första pojkvän när jag var sexton år, det höll i några månader, och sen dess har jag gått igenom en lång rad förhållanden och tillfälliga förbindelser. Allt var liksom en lek för mig, ett skådespeleri och ett tillfredsställande av de egna behov jag råkade ha just då. I två förhållanden har jag varit otrogen, bara för att det var ett smidigt sätt att slippa säga "nej, jag har ingen lust att vara med dig längre, nu är jag less och vill testa nåt nytt". Usch. Men successivt har jag lärt mig att andra människor inte är statusprylar, troféer eller tidsfördriv, utan just andra människor, att tycka om, finna gemenskap med, utvecklas med, öppna sig för, lösa problemen tillsammans med och få gemensamma erfarenheter. Samhörighet, jämställdhet och ärlighet. Egentligen skulle man kunna säga att det här är mitt första riktiga förhållande, för det är det enda som har alla de där bra ingredienserna. Och jag skulle inte vilja fly ifrån det för allt guld i världen.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-14 - Något jag skäms över

Alltid lika roligt att gå in i min WordPad-fil och kolla jaha, vad ska jag skriva om idag då? Nu blev det ju en himla trixig grej, för jag är så dålig på att skämmas över saker.

Men en sak där jag känner att jag faktiskt vill gömma mig bakom skämskudden när jag tänker på det: Det var för ett gäng år sen, och jag och min dåvarande pojkvän hade precis blivit tillsammans. Vi var ute på krogen, men jag blev askalas och vinglade hem till mig före honom. Senare kommer min pojkvän och hittar mig sovande i trappuppgången utanför min dörr. Jag hade inte hittat mina egna nycklar i väskan. Nytt försök; nu hittar jag dem och vi går in. Däckar i sängen med en gång. Dagen efter är jag ganska bakis men helt okej i alla fall. Pojkvännen ska iväg och lämnar lägenheten nån gång under förmiddagen. Senare på dagen ska jag ut och göra nåt jag inte minns, jag kliver ut genom dörren och är på vippen att kliva rakt i... min egen spya på dörrmattan. Jag var så borta att jag inte hade minsta aning om att jag lagt den där. Och min pojkvän kände jag inte så bra, förhållandet var helt nytt och trevande och osäkert, och så har han fått gå där in och ut och hoppa över mitt äckliga spritkräks. Jag bodde högst upp och hade bara ett par grannar, så vi brukade alltid heja glatt och prata lite ibland - jag vet fortfarande inte om de också fick göra omvägar för mina lämningar, men bara tanken på att de kanske fick det gjorde att resten av tiden jag bodde i den lägenheten blev ett snäpp jobbigare varje gång jag skulle passera trapphuset och heja glatt och oberört.

Haha. Ingen stor grej kanske, och förhållande klarade sig förbi det där och höll i ett par år faktiskt. Men ändå, både nyckelgrejen och spyan får mig att nästan rodna vid tanken. Jag var inte i mitt livs bästa form den kvällen kan man säga.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-13

Det här med vardagsmat. Det är så himla lätt att fastna i bekväma tankebanor av "idag kryddar jag indiskt" eller thai eller medelhav eller husman och så vet man i förväg vad man får. Samma sak händer med råvarorna, det blir rutin vilka styckdetaljer och grönsaker man använder till vilka sorts rätter. Gott men inte så nyskapande. Men häromdagen blev jag riktigt nöjd med min mat, för den var ett litet experiment där jag inte stod på helt säker mark. Jag snodde ihop en fisksallad. Fisksallad - bara namnet låter ju lite skumt och inte så aptitligt. Men det var det!

Jag stekte tärningar av sej i smör och så fick det fräsa ihop tillsammans med hackad vitlök, sesamfrön, salt och svartpeppar. Så blandade jag vitkål riven på fina skivan i matberedaren med tärnad mandarin och finfinfinstrimlad röd paprika. Här vändes fisken ner och så slog jag över en dressing av pressad citron, olivolja, sambal oelek och örtsalt - mycket av allt. Smakerna funkade jättebra ihop och det kändes friskt och fräscht. Utan att kunna kategoriseras i ett färdigt fack.

Finriven vitkål var förresten en höjdare, det blev ett grovt smul med tuggmotstånd och uppsugningsförmåga; samma funktion som couscous. Det kommer jag att använda fler gånger, till typ allt som behöver något torrt att suga upp såsen med. Mmm sås...

11-01-13 - Musiken som betyder något

Oj, jag känner att det här inlägget har potential att bli sju resor värre än filminlägget. För att fatta mig så kort jag bara kan: Jag började intressera mig för musik i tidiga tonåren, och utvecklingen gick ungefär pop -> indiepop -> indierock -> hårdrock -> power metal, och sen öppnades hela metalvärlden. Under många år grottade jag ner mig i death, black, trash, doom och mycket annat. En stor del av min vakna tid gick åt till att lyssna på metal, läsa om metal, umgås med människor som lyssnade på metal och som spelade metal, festa vilt med dessa personer och gå på demospelningar, konserter och festivaler: som vanligt när jag tycker om något så kan jag inte skrapa bara lite på ytan, utan jag vill ner och gräva och lära mig allt. Min favoritmusik blev mer och mer tung och intrikat i takt med att musikörat övades upp, och så småningom sökte jag mig också till nya domäner och fastnade för industrimetal, industri, elektroniskt, synth, ambient, rock, progressivt och så vidare. Jag har varit inne och nosat lite på jazz också, men har inte haft tiden och orken att nöta otaliga timmar skitmusik för att hitta guldkornen, så som det alltid är när man tar sig an en ny värld.

De sista två åren ungefär har jag dock haft en medveten policy att inte lyssna på musik alls. Musiken berör mig så enormt mycket att det sliter så på mig, jag blir alldeles utmattad av alla mina känslor. För även eufori blir en väldigt jobbig känsla i stora doser. Men nu känner jag mig mycket mer stabil rent mentalt och funderar på att plocka upp musiken lite försiktigt igen, för samtidigt som det är skönt att slippa den känslomässiga berg-och-dal-banan som varje skiva, varje låt ger mig, så saknar jag det himla mycket också. De bra bitarna, de bra känslorna och den där härliga upptäckarglädjen när man hittar ett nytt guldkorn.

Några favoriter i dagsläget: Arcturus, Blue Öyster Cult, Cathedral, Franz Ferdinand, Godspeed You Black Emperor!, Juno Reactor, Kataklysm, Killing Joke, King Crimson, Massive Attack, Meshuggah, Ministry, My Dying Bride, Opeth, Porcupine Tree, Rotting Christ, Satyricon, Skinny Puppy, Slayer, Strapping Young Lad, Tangerine Dream, The Chemical Brothers, The White Stripes. Salig blandning som synes.Vad tycker ni om för artister? Har vi några gemensamma nämnare? Åh, jag älskar att prata musik. Tell me!

(Bild.)

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-12 - Tre saker jag tycker om med min kropp

1. Min syn. Jag har aldrig behövt glasögon och ser bra både på långt, långt avstånd och väldigt nära - älskar att trä i nålar, plocka ut stickor och sånt pilljobb bara för att jag är så bra på det. Att bli blind är nog min värsta skräck (nej förresten, totalförlamning vore snäppet värre) och jag är enormt tacksam för varje dag jag får leva med mina fullt fungerande ögon. Sen kommer jag nog precis som min pappa vara tvungen att skaffa läsglasögon när jag blir 40-50 år nånting, men den dagen den sorgen.

2. Mina muskulösa armar och axlar som inte orkar riktigt så mycket som jag vill ännu, men som åtminstone börjar se ut som att de skulle kunna göra det så småningom. Utan armarna är det inte mycket av allt jag tycker är roligt som jag skulle kunna göra längre.

Hur fasen tar man bilder på sina egna muskler utan att verka som värsta egofixerade, ytliga spännbögen? (Eh, ursäkta det vidriga uttrycket men det är det enda som poppar upp i mitt huvud. Bättre synonymer mottages tacksamt!) Och hur fasen tar man bilder på muskler egentligen? Finns det särskilda poser för sånt? Finns det säkert. Men de får nog byggarna fortsätta att ha ifred.

3. Mina skrattrynkor. Det kanske låter konstigt, men jag älskar dem. För i så många år har jag mått så psykiskt dåligt och kämpat för att alls överleva. Glädje och skratt har känts som hån. Men trots all den skiten, trots mina tunga år och min bakgrund har jag kunnat fånga de små ögonblicken av hopp däremellan. Jag har slitit som ett djur med mig själv och kommit ut på andra sidan. I mitt ansikte syns spår av att jag levat det bra livet - att jag varit ute i solen och att jag lett och skrattat. Jag har inte bekymmersrynkor. Det är jag stolt över.

(När man får frost till och med i de små fjunen på kinderna, då vet man att det är kallt ute. Bild från början av december.)

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-12

Tjugondedag Knut är ju inte förrän imorgon, men då jag är ledig idag och jobbar då så fick julpyntet komma ner nu istället, även om jag ogillar litegrann att göra saker på "fel" dag. I alla fall försökte jag tänka så att jag inte plockade bort julpyntet, utan istället att jag vinterpyntade - det blir så mycket roligare då. Ljusslingorna är kvar (de ser jag inte ens som julgrejer för fy vad mörkt det skulle bli nästan hela vintern då!) och borden fick lite trä/vitt/svart tema, ungefär samma färgskala som utomhus.

Det är förresten i stort sett bara köksbordet och soffbordet jag ändrar på ofta, gardiner och mattor och sånt är samma året runt. Skulle jag skaffa ännu mer grejer att byta med skulle jag behöva tre källarförråd till, minst, och pengar som gräs. Nej, bättre då att göra i ordning det som man vill ha det en gång för alla och så bara byta ut en grej här och en grej där nån gång emellanåt, när man råkat hitta något som skulle vara ännu finare än det man redan har. För fina saker slutar väl inte vara fina saker bara för att de låg/stod/hängde på samma plats och var fina igår också?

Den där inredningshysterin att allt ska bytas ut hela tiden, göras om och fixas "nytt och fräscht", jag går inte på den riktigt. Lätt maskerad konsumtionshysteri bara. Vad gäller kläder och skor har jag lite svårare att bryta mig loss, för vad ska man göra när man ser saker att bli störtkär i gång på gång? Men sakta men säkert tänkte jag försöka ändra mitt synsätt vad gäller det också.

Oj vad det här spårade ur då. Jag ville ju bara visa min vinterinredning. Så här: