11-03-28

Unbyn i maj ifjol.

Så ljust det har blivit nu sen det blev sommartid.

Det verkar aldrig slå fel - då infinner sig mina vårkänslor. Vårkänslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på, inte riktigt vet om de är positiva eller inte. Jag får en slags rastlöshet i kroppen, det är något som skaver och inte låter mig slå mig till ro.

Jag tror att det är ljuset. Plötsligt är himlen inte kompakt svart utan blå, gul och rosa ända in på kvällen. Och efter en lång vinter är det så indoktrinerat i mig: när det är ljust och jag har en stund över måste jag ju passa på. Passa på att göra allt det där man ska och borde, inte bara uppenbara saker som att gå ut på promenad utan även inomhusgrejer, för allt blir ju så mycket lättare när man har dagsljuset till hjälp. Gör, gör, gör! För du kan ju inte, gud förbjude, bara sitta där och gå miste om det. Ljuset.

Jag älskar ljuset och solen, det gör jag verkligen. Men den här tiden, innan jag har vant mig vid det och vågar lita på att det kommer komma tillbaka även nästa dag, att jag hinner ändå - då ser jag hur min tid till att vila, till att koppla bort tankarna och till att göra inget speciellt utan gnagande samvete, bara krymper och krymper i takt med att de ljusa kvällarna blir längre. Inte förrän jag hunnit allt jag ska och lite till och utöver det hunnit ligga så många timmar i solen i bikini att jag blivit brun och totalt överdoserat på sol kommer jag att kunna få riktig ro igen nu.

Ett tveeggat svärd.