Idag har jag sprungit igen, men i helt annan stil än jag brukar, nämligen kort och snabbt. Jag har funderat lite, och mitt mål är inte alls att bli långdistanslöpare, varken till prestation, fysik eller utseende, men ändå tränar jag liksom med ett mått i huvud att ju längre desto bättre. Riktigt långt = riktigt duktig. Trots att jag vet att det för med sig en hel del nackdelar och trots det inte alls är dit jag vill sträva. Visst, jag vill klara att springa riktigt långt, men jag vill inte nöta timme ut och timme in för att springa ännu längre ännu snabbare.
Nej, målet är visserligen att nån gång under våren springa/jogga en halvmara (21 km) bara för att jag vill visa för mig själv att jag fixar det, och det är jag rätt säker på att jag skulle göra redan nu. Men huvudfokus ligger ju på att bli starkare, uthålligare och piggare och må bättre. Jag mår inte bättre av att slita på kroppen och slå kortisolet i taket - jag mår bättre av ordentligt med styrketräning, korta speedpass och lugn, långsam rörelse där psyket verkligen får vara med och leka också (tänk skog, nya upptäckter och vacker natur). Så - jag tror att jag ska satsa på att bli bättre på att springa kort och fort istället.
Garmin Data
3,2 km med medeltempo på 5:39 minuter/km känns väldigt bra för att vara första gången jag alls försöker öka tempot och verkligen springa istället för att jogga lugnt. Kanske springer jag Vårruset senare i år? Då känns det inte alltför långt borta att kunna klara av det på under halvtimmen, och det skulle vara en rolig fjäder i hatten. (Fast jag är väldigt kluven till det där med tävlingar och lopp. Jag är en alldeles för utpräglad tävlingsmänniska för att må bra av sånt, så klokast vore nog att bara satsa på att klara samma sträcka i min ensamhet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar