11-01-04 - Ett galet upptåg

Här skulle jag kunna skriva om nåt av alla vilda fylleslag jag deltagit i, nån dekadent festivalresa eller ett hyss från min barndom. Men jag väljer en annan grej, en liten och obetydlig, bara för att det är ett kul minne som handlar om vänskap och spontanitet.

Jag var nånstans mellan 16 och 18 år gammal och bodde fortfarande hos mina föräldrar i byn långt utanför stan. Min bästa vän Johanna bodde kanske femtio meter bort. Där satt vi i varsitt stort hus en sen vinterkväll, med resten av familjerna sovande i sina sängar, och pratade med varann på ICQ som vanligt. Sa något i stil med "uhh jag borde gå och lägga mig" och "ahmen fan vad det snöar" - för det gjorde det, det var fullt rasande snöstorm. Då får någon av oss den briljanta idén att istället för att gå och sova ska vi gå ut i snön. Ja! Vantar på, mössa på, smyga försiktigt så ingen vaknar, och mötas under en gatlyktas kalla sken. Vilket jävla väder. Kallt var det, och snöade horisontellt så där så man knappt ser handen framför sig. Hela vägen, stora vägen in mot stan, var dränkt i snömassor och vi pulsade fram i drivor upp till låren i motvinden. (Självklart var vi tvungna att välja det hållet att gå åt, annars skulle det väl inte vara nån sport?) När vi kommer fram till korsningen vid skolan - några av er kanske vet var jag menar - är snön om möjligt ännu djupare just där. Inte en människa i sikte förstås, för att det är kolmörk natt och för att ingen bil skulle komma en enda decimeter framåt; det är bara vi och snön. Det känns rätt häftigt då det är samma väg som vi promenerar till bussen varje morgon, samma väg som annars är den stora trafikleden.

Vi stannar där i korsningen. Gräver och leker i snön som vore vi tio år yngre än vad våra pass säger. Snart blir våra ansträngningar gemensamma. Vi bygger nåt. Det växer fram en figur ur den kompakta massan. En gubbe. En liggande man, i verklig storlek och riktigt verklighetstrogen. Vi fixar och donar tills han är helt perfekt, och sen pulsar vi hem igen och somnar i våra sängar och lämnar honom där mitt i korsningen. En liggande snöman med gigantisk erektion.

Det händer att jag undrar om någon hann se spåren efter honom senare den där natten. Det är nästan så att jag hoppas det.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]