11-01-26 - Ett samtal jag minns

Min första pojkvän träffade jag via Internet. (Han bodde på Orust och jag i Boden och vi var inte mer än sexton år gamla, så det var väl dömt att misslyckas på förhand. Men jag har många roliga minnen från det halvår eller så som vi hängde ihop och jag känner mig fortfarande lite äventyrlig när jag tänker på hur jag åkte över hela landet flera vändor för att bo hos någon jag knappt kände och bli del av ett helt annat liv. Verkligen något jag inte skulle vilja ha ogjort.) I alla fall, det började med att vi pratade i textform oändligt många timmar, sena kvällar och nätter. Sen började vi ringa till varandra, och det blev ganska snart uppenbart att vi båda kände att vi var något mer och närmare än kompisar. Jag var hemskt blyg och osäker på mig själv, hur skulle nån kunna tycka om mig liksom?, men en ljus sommarnatt då jag dragit in telefonen i mitt rum (jo det här var före mobilernas tid och vi hade inte ens en trådlös hemtelefon, haha) så blev vi väldigt känslosamma och grät nog en skvätt över att det var så himla långt mellan oss. Han hasplade ur sig, lågt och snabbt så att jag nästan inte hörde fast jag ju visste ändå, att han älskade mig. Herregud, hjälp! Jag var ju så kär att jag nästan gick sönder, hur skulle jag göra nu? Jag måste ju säga samma sak tillbaka förstås, för det var ju så jag kände. Men så ohyggligt svårt det var, som att klättra uppför ett helt berg. Jag sa att det var något jag ville säga honom, men sen kom jag inte längre. Vi satt där minst en timme tror jag och var mest tysta. Fågelsång utanför fönstret, solen började gå upp. Små ord i luren, snart nästan oroliga. Drev jag kanske bara med honom? Han var såklart lika blyg och osäker som jag, men så tänker man ju inte då. Då tog jag äntligen mod till mig och så yttrade jag för första gången i mitt liv de tre orden: "Jag älskar dig."

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]