11-05-02

Jag gjorde WOW-passet med 100 cave burpees första gången på nyårsafton. Då tog det 48 minuter och alla övningar var verkligen inte snyggt utförda (knappt nån). Var halvdöd av träningsvärk i två dagar efteråt. Sen har jag kört samma pass ett par gånger till, kanske en gång i månaden, och idag var det dags igen. Nu kan jag göra 10 burpees på raken utan mer än nån sekunds andhämtning emellan (vilar lite längre efter varje 10), varje rep är genomarbetat och inget "fuskverk" så som det blir om man inte riktigt orkar, och totala tiden idag stannade på 33:23. Så som jag har känt mig på sista tiden trodde jag absolut inte att jag skulle förbättra mig idag - tidigare bästa tiden har legat på 36-37 minuter nånting - men det visar ju bara att min lägstanivå fortsätter att bli högre hela tiden. Fast jag inte märker det själv. Törs jag kanske friskförklara mig själv nu? Iiih, sure hope so.

Sen har jag lagat fisksoppa till middag. Lök, morötter, potatis, vitt vin, tomatkross, grönsaksbuljong, cayennepeppar, timjan, ekotorsk (finns på Coop för 37 kr/400 g, knappt ens dyrare än vanlig!) och lax. Toppat med kräftstjärtar och smetana efter tycke och smak. Jag skulle haft purjolök i också, men den visade sig vara rutten överallt utom yttersta lagret. Snacka om falsk marknadsföring.

Nu: slöa vid datorn och strunta i att plantera ner penséerna jag köpte idag. Det kommer fler dagar.

11-04-28

Det är bara skrutt med mig den här veckan. Eller egentligen började det redan förra helgen. Då skulle jag MAF:a men det var stört omöjligt att hålla pulsen nere, den gick upp skyhögt av typ två joggingsteg. På måndag försökte jag igen men hade sjukt mycket träningsvärk i vaderna, av att ha gjort inget speciellt.

Konstig känsla i halsen, tisdagens styrkepass var dubbelt så tungt som vanligt och så är jag så infernaliskt trött att jag inte känner mig riktigt vid medvetande ibland. Attention span som en... ja, som klichén av den lilla autistiska pojken som sitter och bygger spikraka rader av klossar utan att reagera det minsta när någon tilltalar honom. Till skillnad från mitt vanliga aspie light då, menar jag. Haha.

(Bild.)

Säkert ligger det nåt virus och slåss därinne och jag borde verkligen lyssna på kroppen och ta det lugnt. Planerar en vilodag idag i alla fall, så får vi väl se sen. Glest i träningskalendern lär ju knappast skada när den ändå varit fulltecknad i många veckor.

Paus.

11-04-21 - MAF-test

Idag var det dags att göra ett första MAF-test för att ha något att jämföra med framöver. Men det blev ju lite knäppt eftersom det blåste en hel del och sluttade både uppför och nerför mer än jag trodde, så nån sån där fin stigande skala av kilometertider fick jag inte alls.

Motvind och solen i ansiktet bortåt, medvind och solen i ryggen hemåt. Men den första kilometern var den snabbaste i alla fall, så nånting måste väl ha blivit rätt. Alla Garmindata här.

Jag skulle antagligen ha tagit mig fram fortare och fått "snyggare" siffror om jag promenerat riktigt fort och varvat med korta bitar av snabbare jogging, men det är ju inte det som är poängen. Jag vill ju lära mig att springa med låg puls, inte att promenera med hög. Så jag lunkar på så sakta jag bara kan och ändå blir det inte tillräckligt lugnt hela tiden utan jag måste bryta och gå några meter då och då. Det första målet blir såklart att kunna jogga oavbrutet ett helt pass. Det är nog dels en konditionsfråga men också en teknikfråga - det är svårt att veta hur man egentligen gör för att jogga såpass sakta och avslappnat att pulsen inte sticker iväg. (Säkert kan tekniken också ha påverkat min konstiga kilometertidskurva, för ju längre in i ett pass jag är desto bättre går det att få in den rätta knixen.)

Nöter vidare.

11-04-17 - MAF-pass

Okej, jag är väl fortfarande inte helt frisk, så det kanske hade varit klokt att vänta några dagar till och kanske påverkade det pulsen, men jag var så pigg och glad och studsig att jag bara inte kunde låta bli. MAF-premiär alltså!

Och fy vad svårt det var. Inte svårt som i jobbigt, utan som i praktiskt taget omöjligt att hålla sig på rätt puls. Jag har räknat ut min MAF-puls till 152 och skulle alltså hålla mig till att ha 142-152 i puls under hela passet. I början sprang jag förstås alldeles för fort och fick konstant variera mellan att gå och att jogga. Efter ett par kilometer började jag få in knixen för hur jag skulle lyckas lunka tillräckligt sakta för att kunna göra det åtminstone en lite längre sammanhållande sträcka.

Jag upptäckte också hur enormt mycket de yttre förhållandena påverkar - i minsta svaga uppförslut fick jag jogga så ofantligt sakta att det hade gått mycket fortare framåt att promenera, men då dyker ju pulsen för lågt, och i minsta nedförslut fick jag plötsligt gasa på för att hålla pulsen uppe. Medvind och motvind gav samma verkan och det blev en evig växelverkan. Gasa, bromsa, springa, gå, öka, minska, fortare, långsammare, uppåt, nedåt. Svårt!

Men samtidigt en ganska rolig utmaning att lyckas hålla sig rätt. Att komma hem pigg, varm och full av energi var ju också en ny, härlig upplevelse. Jag tror att när jag lär mig bättre vilket tempo jag kan hålla och inte behöver stirra på pulsklockan konstant så kommer det här att bli grymt bra. Och tänk sen nån gång långt fram i tiden, då kommer jag att ha jobbat mig tillbaka till att hålla 6-7-minuterstempo eller kanske ännu snabbare och då utan att bli det minsta ansträngd. Sweet.

Jag promenerade ungefär tio minuter i början av passet som uppvärmning, så snitten blir lite missvisande. Totala tiden är precis samma som den brukar vara nära jag promenerar med stavarna hela den här sträckan; inte så imponerande alltså. Men man ska ju börja nånstans och härifrån ska det ju bara gå framåt har jag tänkt. Det blir spännande.

P.S. Det här är inget för den som bryr sig om hur det ser ut när man är ute och tränar. Jag undrar just vad folk tänker när jag kommer där gående tjugo meter, joggande saktare än promenerandet femtio meter, gående tjugo meter och så vidare, hela tiden stirrande ner på vänstra handleden. Haha. Men det är ju inte för att andra ska se mig och ha absolut ingen anledning att lägga märke till mig eller kommentera som jag tränar. Det är så skönt att ha slutat bry sig om sånt där.

P.P.S. Först förstod jag inte riktigt poängen med ett MAF-test. Det gör man ju kontinuerligt varje kilometer på varje pass tänkte jag? Men när jag kom ut i verkligheten bland kullar och vind så trillade polletten ner. Jag tror att jag ska göra ett test fram och tillbaka längs den raka, platta, urtrista Gamla Lulevägen nån dag nästa vecka när det är vindstilla.

11-04-13

Kanske har jag hittat ett sätt att införliva (jag var tvungen att slå upp incorporate i mitt engelska lexikon för att hitta det svenska ordet - pinsamt!) löpningen i min "primal lifestyle"? Igår snubblade jag över Phil Maffetones metod MAF (Maximum Aerobic Function) och 180 Formula. Allt om vad det handlar om kan ni läsa i det här utdraget ur hans bok The Big Book of Endurance Traning and Racing, men jag drar det lite i korthet. Det är alltså en metod för att långsiktigt bygga upp en stabil aerob grund att träna på, att få en solid kondition och utöver musklerna stärka leder, senor och ligament från grunden, för att minimera skaderisken. Själva kärnan i det hela är att hålla koll på sin puls. Man ska ligga på sin egen MAF hela tiden. Man kommer då att ta sig fram snabbast den första kilometern och sen successivt långsammare genom passet, för att hålla sig kvar på samma puls. Sin MAF räknar man ut med 180 Formula som det står om i artikeln.

(Bild.)

Jag vill ju komma bort ifrån högintensiv konditionsträning, chronic cardio, då jag tror att det egentligen inte alls är hälsofrämjande. Men när jag springer är det himla svårt, för att inte säga omöjligt, att inte hamna i det där långa nötandet på uppåt 90 % av maxpuls. Jag vill inte behöva ligga där uppe, jag vill kunna använda mig av joggingen som den del av PBF som går under benämningen Move Frequently at a Slow Pace (står inte så mycket om det i länken, men ladda hem e-boken gratis för att läsa mer). För att göra det ska man hålla sig till upp till 75 % av maxpuls, men det överstiger jag ju med råge varenda gång. Här kommer det fina i kråksången: genom att träna med MAF så kommer jag att hålla mig till max 76 % av maxpuls. Alltså samtidigt som jag tränar upp min löpning och löpningskondition. Score!

I början kommer jag förmodligen mest att få promenera eller ägna mig åt den förhatliga termen gågging (ogillar inte utförandet, bara själva ordet), men genom att göra det på ett målmedvetet och välplanerat sätt kommer jag alltså komma framåt - uppåt ändå, jag kommer att kunna röra mig fortare och fortare med samma puls och till slut är jag där jag vill: springande lätt och ansträngningslöst på långa härliga turer i skogen, fylld av energi. Utan att tvärtom bli energilös, frusen och oproportionerligt hungrig resten av dagen, som det ser ut i dagsläget efter ett löppass.

Idag har jag ett styrkepass inplanerat och imorgon egentligen vilodag, men vi får se, nu är jag ju ivrig att testa. (Ett bra MAF-test för att se hur man ligger till och jämföra framsteg finns att läsa om här förresten.) Så snart jag varit ute på mitt första MAF-pass så skriver jag om det här förstås.

11-04-03 - On the road again

Njutpass idag. Jag har inte sprungit på ett par veckor då jag inte haft någon lust och varit så jävla less på all is och snö, men idag har det varit nästan tio grader varmt här och en hel del asfalt börjar kika fram, så nu ville jag verkligen ut.

Ingen pulsklocka, kollade inte kartan, kollade inte klockan och tänkte inte på mitt tempo utan jag koncentrerade mig bara på känslan, solen och glädjen. Jätteskönt! Det blev ett varv runt träsket först, omväxlande gående och joggande, och sen gjorde jag en avstickare till min sprintbacke för att gasa på lite några vändor. Snön hade hunnit bytas mot lerklafs sen jag var där sist, men det var så himla härligt att känna mjuk mark under fötterna så det gjorde inget att jag blev iskall, lerig och genomblöt. Jag var ute i nästan två timmar och vi duschade tillsammans när jag kom hem sen, skorna och jag.

Vårkänslor! Äntligen!

11-03-22

Det här med träningsbloggar alltså, det är så himla svårt. Jag älskar att läsa om träning när det skrivs på ett bra sätt, men det gör det så väldigt sällan. De personer som skriver om sin träning är/blir alltsomoftast så totalt fixerade vid träningen; det ska alltid mätas och tävlas och hetsas på ett eller annat sätt. Siffror, siffror, siffror. Kilon som ska bli färre och varje hekto registreras, fettprocent som ska bli lägre, centimeter på måttbandet som ska bli mindre, sprungna kilometer som ska bli fler, tempon som ska bli högre, vikter på gymmet som ska öka, foton på muskler som ska bli större och fett som ska bli mindre, ingående matdagböcker som ska kaloriberäknas... och så vidare. Snyggare, smalare, snabbare, snyggare, starkare, mindre, snyggare, större, snyggare, snyggare, snyggare. Gah.

Jag vill inte läsa om den där hetsen och osunda fixeringen. Jag vill läsa om träning för hälsans skull. Om tankarna och känslorna och hindren och hur man överkommer dem och tips och tricks och framgångar och motgångar, utan att allting jämt måste jämföras med något annat. Jag vill lära känna personen bakom träningen, och läsa om andra ämnen än bara träningen också, se vad som mer är viktigt i livet för denna. Fast det kanske är det som är kruxet, att den som bloggar om träning oftast har träning som sitt enda och stora intresse? Dessa jävla siffror och tävling.

Min träning går ut på att bli stark och uthållig för att leva ett långt, hälsosamt, enkelt och bekvämt liv. Orka med många timmars stillasittande och monotona rörelser på jobbet utan att få ont, kånka hem stora matkassar utan att behöva stanna och vila på vägen, bära möbler, storstäda, snickra, kratta löv, vandra en hel dag i skogen, cykla till en kompis, gräva i trädgården, allt sånt där vill jag göra utan att tveka, det ska vara lätt och enkelt och inte finnas minsta fysiska motstånd. Hela livet blir ju så mycket svårare och tråkigare då och man drar sig för att göra de där sakerna, och blir ännu sämre tränad och hamnar i en ond cirkel. Utseendet är såklart en bra bonus, men just en bonus och inte ett huvudsyfte. Jag trivs bra med min kropp som börjar se riktigt vältränad ut, men lägger för den skull inte upp tusen "kolla vad snygg jag är!"-bilder som inte tjänar något annat syfte än att tävla, hetsa och jämföra.

Jag tränar för att leva, jag lever inte för att träna. Finns det verkligen ingen mer än jag som har den inställningen? Bra, sunda träningsbloggar EFTERLYSES. Har du något tips så är du jättegullig om du delar med dig!

11-03-12

Sitter ni alla bänkade framför Melodifestivalen ikväll? Jag håller mig så långt borta jag kan från allt det där - det finns ju gränser för vad jag vill utsätta mina stackars öron för - och har faktiskt inte hört en enda låt i år. Det ska bli skönt när hela cirkusen är över.

Idag har jag sprungit ett varv runt träsket och tänkte bjuda på Garmin-data, men när jag skulle ladda över från klockan till datorn så hängde sig klockan totalt, jag fick starta om den och allt försvann. Oh well, ingen större förlust eftersom det ändå var ett skitpass. Lördag, vårvinter och solen värmde och lyste i ögonen, så det borde varit underbart, men jag flåsade och hade inget stuns i steget alls, och så svor jag tyst för mig själv hela vägen över den jävla sliriga nysnön som gjorde det omöjligt att få fäste och skjuta ifrån. När jag kom tillbaka fick jag dessutom en hejdundrande huvudvärk som inte riktigt vill ge med sig ens med tablett-prep. Ah. Gnäll. På den ljusa sidan finns i alla fall ett par grejer; att jag tog mig runt fast jag fick kämpa - bra träning för pannbenet - och att jag nu efter besöket i Sibirien (kylperioden som nästan dränerade mig helt på energi under februari) har kommit tillbaka till ambitionen med åtminstone ett löppass per vecka.

Att se fram emot ikväll: mys med älsklingen i soffan, först med förra veckans avsnitt av härligt urbrittiska Downton Abbey på SVT Play, och sen med dagens avsnitt på teven. Stora mängder te och nån form av ätbara godsaker också inplanerat. Det blir nog bra ändå det här. Ha en härlig lördagskväll nu allihopa! (Ja, även ni som ser på Mellospektaklet. Så pretentiös och dömande är jag faktiskt inte... )

(Bild.)

11-03-02 - 2 (Inget för överkänsliga)

Just ja. Nu minns jag varför jag alltid brukar ha målade tånaglar.

11-02-26

Äntligen hände det!
Slut på minus trettio.
Slut på stelfrusna fingrar.
Slut på svidande kinder och näsa.
Slut på ögon som inte riktigt går att öppna för att ögonfransarna frusit ihop.
Slut på blicken envist fäst i marken för att stänga ute så mycket av omvärlden som bara möjligt.
Slut på att bita ihop och härda ut.

Jag trodde inte att jag var så väldigt påverkad av kylan, är det vinter så är det, bara att göra det bästa av situationen liksom, men oj vilken lättnad i sinnet när köldknäppen till slut verkar ha släppt sitt grepp om oss, åtminstone tillfälligt. Idag tog jag på mig träningskläderna med ren glädje, utan det där dova motståndet som sitter nånstans i hjärttrakten och egentligen inte riktigt vill vara med, och gav mig ut på en lång, lugn tur runt stan omväxlande gående och joggande. Solen lyste i ögonen. Fåglarna kvittrade som galna. Snön lite mjukare, lite snällare, lite som att luften gått ur den. Ett försiktigt dropp från taken mot söder. Och strålarna som värmde på ryggen. Det var underbart att komma in i vissa partier bakom skog och hus och känna att oj, vad kallt det var här - för första gången på så många mörka långa månader så är det skillnad mellan ljus och mörker, mellan sol och skugga. En sten har fallit från mitt bröst. VÅR.

Garmin Data (Rätt oviktigt. Vem vill ha siffror när det finns upplevelser?)

11-02-18

Jag testade nåt nytt, kul och skitjobbigt idag: jag spelade Primal Poker! Men bara fyra övningar kändes lite tråkigt tyckte jag, så jag gjorde en egen variant.

Hjärter 1-10: Pushups
Ruter 1-10: One-leg chair assisted pullups
Spader 1-10: Squats med extravikt 15 kg
Klöver 1-10: Benlyft
Knektar: 10 steg utfallsgång med 15 kg
Damer: 1 minut planka
Kungar: 10 Jack Knife
Ess: 5 burpees
Jokrar: 1 minut vila

Jag körde hela kortleken ett varv och hade tre jokrar. Självklart vilade jag lite mellan de flesta övningar, men bara precis så mycket som jag behövde för att inte dö. Tungt! Men himla roligt att inte veta hur passet kommer se ut förrän man redan gjort det. I början fick jag en himla massa hjärter och tyckte synd om mina armar, sen flera klöver i rad, och ett tag skulle jag squata mest hela tiden kändes det som. I slutändan blir det ju dock rätt balanserat ändå, då man dragit varje kort i leken en gång. För den som vill ha en rejäl genomgång av hela kroppen utan monotoni: Testa!

(Bild.)

Efter en tuff träningsvecka (sex pass på fem dagar, score!) åker vi nu till Umeå imorgon för umgänge, dekadens på mat- och vinfronten och ett efterskottsfirande av min pappas 60-årsdag. Ha det bra i helgen alla fina!

11-02-08

Springa, springa fort! Har jag gjort idag. Lite halkigt på snön, men i övrigt kändes det himla bra. Det är så konstigt hur allt kan kännas knöligt och jobbigt och tungt från början, men bara ett par minuter efter sprinterna återhämtar man sig så bra att energinivån blir mycket högre än vad den var innan, trots att man nyss flåsade som en blåsbälg och musklerna skrek. Som synes var pulsen lägre när jag joggade hem än dit, men tempot högre. Weird but good I guess.

Livet flyter på. Jag jobbar, tränar, äter, sover, duschar, lagar mat, handlar mat, städar, diskar, skurar, tvättar och allt det där man ska. Dagarna flyter nästan ihop och bara försvinner oerhört fort. Men det är ju bara kanonbra, för då blir det vår och sol och ljus och värme fort också. Förresten, en bra grej apropå ingenting: det börjar dyka upp byxor med hög midja i butiker och webbshoppar lite överallt just nu. Kanske jag börjar bli trendig snart istället för hopplöst ute? Svårt bara att låta bli att "passa-på-handla" i panik. Som de här, helst i både grått och svart...

På balkongen idag: spegelkatt.

11-01-31

Idag har jag sprungit igen, men i helt annan stil än jag brukar, nämligen kort och snabbt. Jag har funderat lite, och mitt mål är inte alls att bli långdistanslöpare, varken till prestation, fysik eller utseende, men ändå tränar jag liksom med ett mått i huvud att ju längre desto bättre. Riktigt långt = riktigt duktig. Trots att jag vet att det för med sig en hel del nackdelar och trots det inte alls är dit jag vill sträva. Visst, jag vill klara att springa riktigt långt, men jag vill inte nöta timme ut och timme in för att springa ännu längre ännu snabbare.

Nej, målet är visserligen att nån gång under våren springa/jogga en halvmara (21 km) bara för att jag vill visa för mig själv att jag fixar det, och det är jag rätt säker på att jag skulle göra redan nu. Men huvudfokus ligger ju på att bli starkare, uthålligare och piggare och må bättre. Jag mår inte bättre av att slita på kroppen och slå kortisolet i taket - jag mår bättre av ordentligt med styrketräning, korta speedpass och lugn, långsam rörelse där psyket verkligen får vara med och leka också (tänk skog, nya upptäckter och vacker natur). Så - jag tror att jag ska satsa på att bli bättre på att springa kort och fort istället.

Garmin Data

3,2 km med medeltempo på 5:39 minuter/km känns väldigt bra för att vara första gången jag alls försöker öka tempot och verkligen springa istället för att jogga lugnt. Kanske springer jag Vårruset senare i år? Då känns det inte alltför långt borta att kunna klara av det på under halvtimmen, och det skulle vara en rolig fjäder i hatten. (Fast jag är väldigt kluven till det där med tävlingar och lopp. Jag är en alldeles för utpräglad tävlingsmänniska för att må bra av sånt, så klokast vore nog att bara satsa på att klara samma sträcka i min ensamhet.)

11-01-28

Plusgrader! För första gången sen i oktober. Jag har sett fram emot fredagen hela veckan eftersom prognoserna lovat varmt (och det stämde!), och det måste ju utnyttjas. Här ska springas!

Och så blir det ett jävla skitpass. Krampkänningar i hela vänstra underbenet från steg ett (WTF? Jag har aldrig haft krampkänningar i hela mitt liv förut.) och när jag kommer fram till elljusspåret som jag tänkt ta ett varv runt så kommer jag på att jag glömt en sak: det har snöat mycket i vinter. När det töar sjunker snön ihop. Det tidigare visserligen lite hala men spänstiga underlaget hade förvandlats till djup gegga - tänk kvicksand. Två steg fram och ett tillbaka och jag inser snart att nej, det här går inte. Så jag vänder och klafsar tillbaka igen och kommer ut med mycket flås och trötta vrister. Kryssar omkring lite i villaområdet istället men känner mig inte alls i form och vill mest bara hem. Så då springer jag hem. Jag är så enormt less på snö som underlag. Även är det är riktigt bra och fast snö så halkar jag lite bakåt i varje steg och kan inte göra några ordentliga frånskjut, och det är så frustrerande att känna sig som att man trampar vatten hela tiden. Och väldigt jobbigt för vristerna tror jag.

Åh. 6,2 km på 44 minuter fick jag ihop. But on the bright side: Min vänsterfot blev nog glad att inte behöva slita mer än så (gamla skadan alltså). Och bortsett från stunden då jag krälade i snön så höll jag sub-7 minuters-tempo rent automatiskt och utan att anstränga mig för att göra det.

NU vill jag ha VÅR.

11-01-18 - Jogging 12 km

Äntligen ett långpass! Jag vet inte hur länge sen det var... jag har knappt sprungit alls sen i somras egentligen. Nåt pass här och nåt där, kanske en gång i månaden max och då inga längre turer. Men nu upptäckte jag liksom det för ett tag sen, och tänkte att ett jogging/löppass per vecka ska jag försöka få till - det känns lagom för att inte riskera motsatt effekt.

Idag var temperaturen på min sida (-7° betraktar jag numera som ovanligt härligt varmt - jävla vinter) och jag kom snabbt in i mitt behagliga tempo där det känns som att jag skulle springa likadant hela dagen lång. Kvitto på att jag verkligen hittat mitt arbetstempo fick jag också av 110:an: mellan kilometer 3 och kilometer 10 varierar det ynka fyra sekunder som mest.

Det blev en ganska rolig runda, förutom den evighetslånga platta raksträckan hem efter Gamla Lulevägen, men när jag närmade mig hemmet var det svårt att låta bli att öka tempot förstås, och sen fick jag slingra mig runt lite och ta ett extravarv runt kvarteret när jag såg att det fattades så lite för att få ihop 12 km. Bra flyt i fötterna och jag kände mig inte särskilt slut när jag kom hem. Precis så ska det kännas! Dock känner jag av min gamla skada i vänster "ytterfot" så här i efterhand litegrann, men det väljer jag att stenhårt ignorera. Nu längtar jag till nästa vecka.

Garmin Data

11-01-10 - Jag och idrotten

Marroni - mammas fina dressyrhäst som tävlade upp till S:t George och som jag fick låna för att träna och tävla ibland.

Uppväxt på hästgård på landet så var jag väldigt mycket utomhus och rörde på mig som liten, både i skolan och på fritiden. Hästarna blev tidigt mitt stora intresse, men förutom ridningen var jag inte "med" i någon organiserad idrott utanför skolgympan. När jag var tolv-tretton år fick jag min första egna häst och började satsa på ridningen mer på allvar. Jag red också på ridskola en gång i veckan och tävlade snart i både hoppning och dressyr. Så småningom blev det alldeles för tungt att kombinera skolan (där jag såklart ville vara "duktig flicka") med otaliga träningar, tävlingar, stallarbete, motionsridning, packande, åkande och så vidare, och jag fick dra ner på tempot. Efter nian var jag enormt skoltrött, rentav utbränd tror jag så här i efterhand, så istället för att plugga vidare direkt så ordnades det så att jag fick praktikplats i familjens stall. Nu var hästarna mitt arbete och jag fortsatte att ha egen häst, men passionen var liksom borta och jag slutade så småningom att tävla. Ett par år senare tog jag tag i skolan igen, flyttade hemifrån och påbörjade ett ganska hästfritt liv som fortsätter än idag - jag rider ibland när jag är hos föräldrarna och hälsar på, men långt ifrån regelbundet.

Min uppväxt och alla timmars slit med hästar och i stall har gjort att jag alltid varit ganska vältränad, stark och inte rädd för att ta i. Så jag har såklart sett mig som den starka, robusta tjejen i alla år, men sen jag flyttade hemifrån har jag egentligen inte motionerat så mycket; promenader, cykelturer och korta perioder av jogging och simning. I alla fall har jag blivit mer och mer medveten om att jag ju inte längre är den där grovarbetaren som jag tror, utan ganska svag, trött och klen. De sista två-tre åren har jag försökt göra nånting åt det lite sporadiskt, med ungefär tre motionspass i veckan. Men det förslog inte mycket.

I våras tog jag tag i saken på allvar, och sen mitten av april har jag tränat ordentligt, allsidigt och mer målmedvetet. Det var då styrketräningen kom in i mitt liv, och det är en av de bästa grejer jag gjort! Jag promenerar också, joggar, sprintar, cyklar, crosstrainar (eh, skum verbkonstruktion) och simmar. Och funderar hela tiden på nya saker att testa, för jag har verkligen blivit fast i det här med att träna. Jag älskar att använda kroppen, känna att jag har koll på läget och att jag klarar saker. Det är också roligt hur jag minns mer och mer, det kommer små flashbacks från hur det var när jag tävlade som mest som tonåring och från hur jag klättrade, hoppade och sprang som ett jehu när jag var liten (mamma brukade säga att jag var som en liten apa för att jag klättrade så mycket i träd). Att få tillbaka den energin, rörelseglädjen och lättheten i kroppen, det är målet med min träning.

Mina första barfotaskor, ett par Feelmax Niesa, införskaffade 23 maj 2010.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-09

Jag satte ihop lite nya övningar i ett styrketräningspass igår med vad jag trodde var en bra balans mellan över- och underkropp. Men satan vad jag har träningsvärk i rumpan idag, och enbart i rumpan. Haha - får justera lite till nästa gång. Nyss blev det lite pulsande i nysnön till mataffären och det var nog lagom som uppmjukning, och i övrigt ska jag inte göra ett skit den här dagen. Eller jo, det ska jag, men inga fysiska grejer. Kanske pysslar jag i ordning bloggen lite? Det börjar kännas som att jag vill ha en presentation och lite länkar i vänsterspalten igen för att underlätta för nya besökare.

Annan bra grej. I veckan hämtade jag ut en Ellosbeställning med bara fina saker som passade (inget returneringskrångel, woho!), bland annat de här grymma skorna:

(Bild.)

Jag fick också en bekräftelse på att jag gått upp från 75 till 80 i behåstorlek. Wee - hej, ryggmuskler! Det här vill jag aldrig mer tillbaka till. Aldrig mer.

(Usch, finns det inget sätt att visa den här bilden utan att jag behöver titta på den själv? Otäckt.)

10-12-31 - 2

Jag måste förresten avsluta det här året med ett fy-fan-vad-jag-är-bra-inlägg.

Att köra PBF:s five essential movements har känts lite segt på sista tiden, som att jag bara harvar runt och inte kommer nånstans (vilket jag förstås gör, men den där känslan är svår att skaka av sig när den väl dykt upp). Så det var dags för något nytt, lite variation: idag har jag gjort min första WOW. Instruktionsmässigt väldigt enkelt, men utförandet... tja, jag gick in med inställningen att jag skulle genomföra passet, men jag fick modda övningen om jag behövde, och jag fick ta hela dagen på mig om jag så ville. Så jag började, och körde på med vila mellan varje, varannan eller var tredje rep ungefär, och en lite längre andningspaus efter varje tio reps. När jag passerat halvtidsstrecket insåg jag att jo, jag skulle nog fasen fixa det här ändå. Och det gjorde jag!

Jag har gjort HUNDRA burpees med armhävningar och hopp. Det tog mig 48 minuter, men jag tog mig igenom. Jag som inte ens brukar göra riktiga armhävningar annars utan knästående; nu gjorde jag hundra stycken bara liksom i förbifarten, som en del av en större övning. Hoho. 2011 kommer bli mitt bästa träningsår någonsin, det känner jag på mig.

10-12-30

Haha. Uppgiften för dagen: sprinter på min crosstrainer, 8x25 s., och först 15 minuters lugnare uppvärmning med ett par små rusher.

Om vi säger så här: det syns vad jag har gjort.

10-12-26

(Bild.)

Bästa, bästa julklappen fick jag av min älskling - en Garmin Forerunner 110. Jag har använt den på promenad igår och idag, och än så länge har jag inte en enda grej att klaga på. Kul också att se vilken rejäl träning det är att pulsa i helt orörd snö upp till knäna som jag gjorde igår - pulsen var uppe i 192 utan att känna mig mer än "lite andfådd". Jag har ingen aning om vad jag har för maxpuls, men med anledning av den noteringen misstänker jag att den är ganska mycket högre än vad såna där dra-av-åldern-formler visar. Nåja, det har ju ingen större betydelse; jag justerar väl framöver när jag registrerat fler olika aktiviteter. Att sprinta med pulsklocka ska bli kul.

Unbyn promenad flygfältet av nattyxne på Garmin Connect - Detaljer
Unbyn snöpulsning av nattyxne på Garmin Connect - Detaljer

(Säg gärna till ifall länkarna inte funkar!)