(Bild.)
Jag läste ut Revolutionary Road av Richard Yates idag. Jag såg en liten bit av filmen för ganska länge sen och tyckte att den verkade himla bra, så då tänkte jag att jag skulle läsa boken först innan jag ser hela filmen. Nu har det äntligen blivit av.
Mycket psykologi, mycket läsa mellan raderna, mycket symbolik (om man vill) och framförallt handlar det hela om kommunikation eller snarare bristen på sådan. Om ärlighet mot andra och mot sig själv och om vad som kan hända om man försöker slira på det där - försöker låtsas att verkligheten är bara en aldrig så liten gnutta bättre eller annorlunda mot vad den egentligen är. När man försöker inte hitta sig själv och vem man är, trots att det är precis det man intalar sig själv att man gör, utan istället letar efter vilken roll man vill spela och vem man vill utge sig för att vara.
Ibland kommer den otäckt nära, så där så att jag tänker att det där kanske gäller för mig också? Tänk om det är så, att vi går runt här och låtsas och leker charader och bara inbillar oss själva att vi älskar varandra? De styckena är riktigt obehaglig läsning, men för det mesta håller den sig på precis lagom avstånd; så att jag känner med karaktärerna och förstår hur de tänker men samtidigt kan stå på sidan av och se att det är tur att jag känner mig själv tusen gånger bättre och att deras tankar mer härstammar från en orolig identitetssökande tonårstid. Men kanske är det så det kan bli om man inte tar itu med sökandet och grubblandet tidigt i livet, om man försöker tränga bort alla jobbiga tankar och om man låter spelandet av rollen som sig själv vara viktigare än vem man är bakom masken?
Tungt men väldigt lärorikt och samtidigt upplyftande på något sätt. En sån där bok som alla borde läsa som är osäkra på livet ibland, alla som har stunder av grubblande över det förflutna eller framtiden, alla som ska ta livsavgörande beslut och alla som någon gång ångrat någonting. Alltså alla.
Läs.
