11-01-10 - Jag och idrotten

Marroni - mammas fina dressyrhäst som tävlade upp till S:t George och som jag fick låna för att träna och tävla ibland.

Uppväxt på hästgård på landet så var jag väldigt mycket utomhus och rörde på mig som liten, både i skolan och på fritiden. Hästarna blev tidigt mitt stora intresse, men förutom ridningen var jag inte "med" i någon organiserad idrott utanför skolgympan. När jag var tolv-tretton år fick jag min första egna häst och började satsa på ridningen mer på allvar. Jag red också på ridskola en gång i veckan och tävlade snart i både hoppning och dressyr. Så småningom blev det alldeles för tungt att kombinera skolan (där jag såklart ville vara "duktig flicka") med otaliga träningar, tävlingar, stallarbete, motionsridning, packande, åkande och så vidare, och jag fick dra ner på tempot. Efter nian var jag enormt skoltrött, rentav utbränd tror jag så här i efterhand, så istället för att plugga vidare direkt så ordnades det så att jag fick praktikplats i familjens stall. Nu var hästarna mitt arbete och jag fortsatte att ha egen häst, men passionen var liksom borta och jag slutade så småningom att tävla. Ett par år senare tog jag tag i skolan igen, flyttade hemifrån och påbörjade ett ganska hästfritt liv som fortsätter än idag - jag rider ibland när jag är hos föräldrarna och hälsar på, men långt ifrån regelbundet.

Min uppväxt och alla timmars slit med hästar och i stall har gjort att jag alltid varit ganska vältränad, stark och inte rädd för att ta i. Så jag har såklart sett mig som den starka, robusta tjejen i alla år, men sen jag flyttade hemifrån har jag egentligen inte motionerat så mycket; promenader, cykelturer och korta perioder av jogging och simning. I alla fall har jag blivit mer och mer medveten om att jag ju inte längre är den där grovarbetaren som jag tror, utan ganska svag, trött och klen. De sista två-tre åren har jag försökt göra nånting åt det lite sporadiskt, med ungefär tre motionspass i veckan. Men det förslog inte mycket.

I våras tog jag tag i saken på allvar, och sen mitten av april har jag tränat ordentligt, allsidigt och mer målmedvetet. Det var då styrketräningen kom in i mitt liv, och det är en av de bästa grejer jag gjort! Jag promenerar också, joggar, sprintar, cyklar, crosstrainar (eh, skum verbkonstruktion) och simmar. Och funderar hela tiden på nya saker att testa, för jag har verkligen blivit fast i det här med att träna. Jag älskar att använda kroppen, känna att jag har koll på läget och att jag klarar saker. Det är också roligt hur jag minns mer och mer, det kommer små flashbacks från hur det var när jag tävlade som mest som tonåring och från hur jag klättrade, hoppade och sprang som ett jehu när jag var liten (mamma brukade säga att jag var som en liten apa för att jag klättrade så mycket i träd). Att få tillbaka den energin, rörelseglädjen och lättheten i kroppen, det är målet med min träning.

Mina första barfotaskor, ett par Feelmax Niesa, införskaffade 23 maj 2010.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]