11-03-12

Sitter ni alla bänkade framför Melodifestivalen ikväll? Jag håller mig så långt borta jag kan från allt det där - det finns ju gränser för vad jag vill utsätta mina stackars öron för - och har faktiskt inte hört en enda låt i år. Det ska bli skönt när hela cirkusen är över.

Idag har jag sprungit ett varv runt träsket och tänkte bjuda på Garmin-data, men när jag skulle ladda över från klockan till datorn så hängde sig klockan totalt, jag fick starta om den och allt försvann. Oh well, ingen större förlust eftersom det ändå var ett skitpass. Lördag, vårvinter och solen värmde och lyste i ögonen, så det borde varit underbart, men jag flåsade och hade inget stuns i steget alls, och så svor jag tyst för mig själv hela vägen över den jävla sliriga nysnön som gjorde det omöjligt att få fäste och skjuta ifrån. När jag kom tillbaka fick jag dessutom en hejdundrande huvudvärk som inte riktigt vill ge med sig ens med tablett-prep. Ah. Gnäll. På den ljusa sidan finns i alla fall ett par grejer; att jag tog mig runt fast jag fick kämpa - bra träning för pannbenet - och att jag nu efter besöket i Sibirien (kylperioden som nästan dränerade mig helt på energi under februari) har kommit tillbaka till ambitionen med åtminstone ett löppass per vecka.

Att se fram emot ikväll: mys med älsklingen i soffan, först med förra veckans avsnitt av härligt urbrittiska Downton Abbey på SVT Play, och sen med dagens avsnitt på teven. Stora mängder te och nån form av ätbara godsaker också inplanerat. Det blir nog bra ändå det här. Ha en härlig lördagskväll nu allihopa! (Ja, även ni som ser på Mellospektaklet. Så pretentiös och dömande är jag faktiskt inte... )

(Bild.)

11-01-06 - Mina bästa filmer

(Bild.)
Clockwork Orange. Den tog mig med storm när jag var 16 år och har sen dess fått rulla många gånger. Men jag tycker om allt jag sett av Stanley Kubrick, med Barry Lyndon, Eyes Wide Shut, The Shining och
Dr. Strangelove som favoriter.

(Bild.)
The Machinist. Motivering överflödig.

(Bild.)
Lite i samma stil, ångestens ansikte Requiem for a Dream.

(Bild.)
The Others. Spänning som jag vill ha den - subtil och lurande.

(Bild.)
Sylvia och Closer. Porträtt med djup.

Sen är jag väldigt förtjust i gamla miljöer, filmer där jag skulle kunna se alltihopa utan skådespelarna bara för att få befinna mig i den där världen. Till exempel Sherlock Holmes, Sweeney Todd, Sleepy Hollow och The Wolfman.

När jag vill bli underhållen ser jag gärna animerat. Råttatouille, Bolt, Toy Story, Wall-E, Finding Nemo osv., och allt av Hayao Miyazaki. Och så finns det ju en miljon andra titlar jag vill nämna också, The Mist, Mulholland Drive, Lost Highway, The Village, Trainspotting... nej, jag får nog bara lov att försöka dra gränsen här nånstans och shut the fuck up.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

10-09-25

Förra inlägget fick mig att tänka. Anledningen till att jag tycker en film är bra är väldigt sällan själva handlingen och olika twists and turns, utan istället personporträtt och miljöskildringar. Filmer där man lagt ner mycket kraft på att bygga upp en egen ton; en känsla, en stämning, en hel värld, något utöver ett rakt plagiat av verkligheten. Sådana filmer jag inte vill återvända till för att se vad som händer, utan för att jag bara vill befinna mig i dess värld. Ofta misslyckas jag kapitalt med att hänga med i handlingen sådana gånger, för jag är helt upptagen med andra mer intressanta saker som att luska ut hur olika karaktärer fungerar och varför de reagerar som de gör, att titta på vackra byggnader, maten som serveras, små detaljer i bakgrunden, en vidunderlig utsikt eller kanske den gamla tantens fina blommönster på klänningen. Världen som byggs upp behöver inte alls vara likriktad eller bara fin och snäll - det viktiga är just att sugas in i stämningen. Några favoriter:
* Sin City
* Min granne Totoro (allt av Miyazaki egentligen)
* Sleepy Hollow
* Sherlock Holmes
* Sylvia
* Foyle's War (ja, det är en serie, men då varje avsnitt är långt som en film så räknas den ändå)
* Eyes Wide Shut
* Sweeney Todd
* The Village
* Hotel Splendide

And I could go on for ages. Kanske med en viss förkärlek för trasiga mörka 1800-talsmiljöer. Vad tycker ni är viktigt för att göra en film bra?

10-09-24

Vi såg "I rymden finns inga känslor" på bio i förrgår. Förväntningarna var inte så höga; jag var skeptisk till kombinationen "komedi" och "Asperger", och ärligt talat hade jag en liten klump i magen när jag satte mig i salongen. Rädd att bli utskrattad.

Men det tog inte många minuter innan jag kunde slappna av (kanske rentav bara sekunder; pappans "vad sägs om en femtilapp?" i första scenen var ju klockrent fel, so to speak). Det här är en film gjord med värme och kärlek. Visst finns det detaljer att gnälla på, och Simons utveckling som person är lite osannolik - det rigida tidsschemat glöms till exempel helt bort i andra halvan av filmen, just i en tid av oro och kaos då sådana rutiner brukar bli extra viktiga att hålla fast vid - men allt sånt är lätt att ha överseende med, eller rentav inte ens notera. Skådespelarinsatserna är fantastiska, miljön är fantastisk, överlastad med roliga prylar och varma, klara färger med massor av kontrast. Och hela historien är så söt och glad och snäll - och rolig! - att jag kom ut från bion med ett leende på läpparna och en varm känsla i kroppen. SE!

(Bild.) Läs gärna recensionen som bildlänken går till.