Idag har jag inte tid att skriva nåt utförligt. Men jag kan i alla fall säga att det är min sambo som lärt mig vad kärlek egentligen är. Jag träffade min första pojkvän när jag var sexton år, det höll i några månader, och sen dess har jag gått igenom en lång rad förhållanden och tillfälliga förbindelser. Allt var liksom en lek för mig, ett skådespeleri och ett tillfredsställande av de egna behov jag råkade ha just då. I två förhållanden har jag varit otrogen, bara för att det var ett smidigt sätt att slippa säga "nej, jag har ingen lust att vara med dig längre, nu är jag less och vill testa nåt nytt". Usch. Men successivt har jag lärt mig att andra människor inte är statusprylar, troféer eller tidsfördriv, utan just andra människor, att tycka om, finna gemenskap med, utvecklas med, öppna sig för, lösa problemen tillsammans med och få gemensamma erfarenheter. Samhörighet, jämställdhet och ärlighet. Egentligen skulle man kunna säga att det här är mitt första riktiga förhållande, för det är det enda som har alla de där bra ingredienserna. Och jag skulle inte vilja fly ifrån det för allt guld i världen.
[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]
Det är nog många som är så, man testar sig fram innan man hittar rätt i sig själv och någon annan :)
SvaraRaderaJa, en vattenskada hade inte varit kul, tur att det löste sig så bra :)