11-01-28

Plusgrader! För första gången sen i oktober. Jag har sett fram emot fredagen hela veckan eftersom prognoserna lovat varmt (och det stämde!), och det måste ju utnyttjas. Här ska springas!

Och så blir det ett jävla skitpass. Krampkänningar i hela vänstra underbenet från steg ett (WTF? Jag har aldrig haft krampkänningar i hela mitt liv förut.) och när jag kommer fram till elljusspåret som jag tänkt ta ett varv runt så kommer jag på att jag glömt en sak: det har snöat mycket i vinter. När det töar sjunker snön ihop. Det tidigare visserligen lite hala men spänstiga underlaget hade förvandlats till djup gegga - tänk kvicksand. Två steg fram och ett tillbaka och jag inser snart att nej, det här går inte. Så jag vänder och klafsar tillbaka igen och kommer ut med mycket flås och trötta vrister. Kryssar omkring lite i villaområdet istället men känner mig inte alls i form och vill mest bara hem. Så då springer jag hem. Jag är så enormt less på snö som underlag. Även är det är riktigt bra och fast snö så halkar jag lite bakåt i varje steg och kan inte göra några ordentliga frånskjut, och det är så frustrerande att känna sig som att man trampar vatten hela tiden. Och väldigt jobbigt för vristerna tror jag.

Åh. 6,2 km på 44 minuter fick jag ihop. But on the bright side: Min vänsterfot blev nog glad att inte behöva slita mer än så (gamla skadan alltså). Och bortsett från stunden då jag krälade i snön så höll jag sub-7 minuters-tempo rent automatiskt och utan att anstränga mig för att göra det.

NU vill jag ha VÅR.