Slut på minus trettio.
Slut på stelfrusna fingrar.
Slut på svidande kinder och näsa.
Slut på ögon som inte riktigt går att öppna för att ögonfransarna frusit ihop.
Slut på blicken envist fäst i marken för att stänga ute så mycket av omvärlden som bara möjligt.
Slut på att bita ihop och härda ut.
Jag trodde inte att jag var så väldigt påverkad av kylan, är det vinter så är det, bara att göra det bästa av situationen liksom, men oj vilken lättnad i sinnet när köldknäppen till slut verkar ha släppt sitt grepp om oss, åtminstone tillfälligt. Idag tog jag på mig träningskläderna med ren glädje, utan det där dova motståndet som sitter nånstans i hjärttrakten och egentligen inte riktigt vill vara med, och gav mig ut på en lång, lugn tur runt stan omväxlande gående och joggande. Solen lyste i ögonen. Fåglarna kvittrade som galna. Snön lite mjukare, lite snällare, lite som att luften gått ur den. Ett försiktigt dropp från taken mot söder. Och strålarna som värmde på ryggen. Det var underbart att komma in i vissa partier bakom skog och hus och känna att oj, vad kallt det var här - för första gången på så många mörka långa månader så är det skillnad mellan ljus och mörker, mellan sol och skugga. En sten har fallit från mitt bröst. VÅR.
Garmin Data (Rätt oviktigt. Vem vill ha siffror när det finns upplevelser?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar