11-04-13

Kanske har jag hittat ett sätt att införliva (jag var tvungen att slå upp incorporate i mitt engelska lexikon för att hitta det svenska ordet - pinsamt!) löpningen i min "primal lifestyle"? Igår snubblade jag över Phil Maffetones metod MAF (Maximum Aerobic Function) och 180 Formula. Allt om vad det handlar om kan ni läsa i det här utdraget ur hans bok The Big Book of Endurance Traning and Racing, men jag drar det lite i korthet. Det är alltså en metod för att långsiktigt bygga upp en stabil aerob grund att träna på, att få en solid kondition och utöver musklerna stärka leder, senor och ligament från grunden, för att minimera skaderisken. Själva kärnan i det hela är att hålla koll på sin puls. Man ska ligga på sin egen MAF hela tiden. Man kommer då att ta sig fram snabbast den första kilometern och sen successivt långsammare genom passet, för att hålla sig kvar på samma puls. Sin MAF räknar man ut med 180 Formula som det står om i artikeln.

(Bild.)

Jag vill ju komma bort ifrån högintensiv konditionsträning, chronic cardio, då jag tror att det egentligen inte alls är hälsofrämjande. Men när jag springer är det himla svårt, för att inte säga omöjligt, att inte hamna i det där långa nötandet på uppåt 90 % av maxpuls. Jag vill inte behöva ligga där uppe, jag vill kunna använda mig av joggingen som den del av PBF som går under benämningen Move Frequently at a Slow Pace (står inte så mycket om det i länken, men ladda hem e-boken gratis för att läsa mer). För att göra det ska man hålla sig till upp till 75 % av maxpuls, men det överstiger jag ju med råge varenda gång. Här kommer det fina i kråksången: genom att träna med MAF så kommer jag att hålla mig till max 76 % av maxpuls. Alltså samtidigt som jag tränar upp min löpning och löpningskondition. Score!

I början kommer jag förmodligen mest att få promenera eller ägna mig åt den förhatliga termen gågging (ogillar inte utförandet, bara själva ordet), men genom att göra det på ett målmedvetet och välplanerat sätt kommer jag alltså komma framåt - uppåt ändå, jag kommer att kunna röra mig fortare och fortare med samma puls och till slut är jag där jag vill: springande lätt och ansträngningslöst på långa härliga turer i skogen, fylld av energi. Utan att tvärtom bli energilös, frusen och oproportionerligt hungrig resten av dagen, som det ser ut i dagsläget efter ett löppass.

Idag har jag ett styrkepass inplanerat och imorgon egentligen vilodag, men vi får se, nu är jag ju ivrig att testa. (Ett bra MAF-test för att se hur man ligger till och jämföra framsteg finns att läsa om här förresten.) Så snart jag varit ute på mitt första MAF-pass så skriver jag om det här förstås.