Och fy vad svårt det var. Inte svårt som i jobbigt, utan som i praktiskt taget omöjligt att hålla sig på rätt puls. Jag har räknat ut min MAF-puls till 152 och skulle alltså hålla mig till att ha 142-152 i puls under hela passet. I början sprang jag förstås alldeles för fort och fick konstant variera mellan att gå och att jogga. Efter ett par kilometer började jag få in knixen för hur jag skulle lyckas lunka tillräckligt sakta för att kunna göra det åtminstone en lite längre sammanhållande sträcka.
Jag upptäckte också hur enormt mycket de yttre förhållandena påverkar - i minsta svaga uppförslut fick jag jogga så ofantligt sakta att det hade gått mycket fortare framåt att promenera, men då dyker ju pulsen för lågt, och i minsta nedförslut fick jag plötsligt gasa på för att hålla pulsen uppe. Medvind och motvind gav samma verkan och det blev en evig växelverkan. Gasa, bromsa, springa, gå, öka, minska, fortare, långsammare, uppåt, nedåt. Svårt!
Men samtidigt en ganska rolig utmaning att lyckas hålla sig rätt. Att komma hem pigg, varm och full av energi var ju också en ny, härlig upplevelse. Jag tror att när jag lär mig bättre vilket tempo jag kan hålla och inte behöver stirra på pulsklockan konstant så kommer det här att bli grymt bra. Och tänk sen nån gång långt fram i tiden, då kommer jag att ha jobbat mig tillbaka till att hålla 6-7-minuterstempo eller kanske ännu snabbare och då utan att bli det minsta ansträngd. Sweet.
Jag promenerade ungefär tio minuter i början av passet som uppvärmning, så snitten blir lite missvisande. Totala tiden är precis samma som den brukar vara nära jag promenerar med stavarna hela den här sträckan; inte så imponerande alltså. Men man ska ju börja nånstans och härifrån ska det ju bara gå framåt har jag tänkt. Det blir spännande.
P.S. Det här är inget för den som bryr sig om hur det ser ut när man är ute och tränar. Jag undrar just vad folk tänker när jag kommer där gående tjugo meter, joggande saktare än promenerandet femtio meter, gående tjugo meter och så vidare, hela tiden stirrande ner på vänstra handleden. Haha. Men det är ju inte för att andra ska se mig och ha absolut ingen anledning att lägga märke till mig eller kommentera som jag tränar. Det är så skönt att ha slutat bry sig om sånt där.
P.P.S. Först förstod jag inte riktigt poängen med ett MAF-test. Det gör man ju kontinuerligt varje kilometer på varje pass tänkte jag? Men när jag kom ut i verkligheten bland kullar och vind så trillade polletten ner. Jag tror att jag ska göra ett test fram och tillbaka längs den raka, platta, urtrista Gamla Lulevägen nån dag nästa vecka när det är vindstilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar