Hanna Fridén skrev (som alltid) bra om Asperger häromdagen:
Asperger, ångest och att landa i sin identitet
Det jag särskilt känner igen mig i är stycket om dalar ner i ångest:
"Så vad händer när det dalar? Ibland finns det skäl, men oftast inte, hjärnan försöker dock hitta skäl till varför den mår dåligt vilken kan innebära väldigt sorgliga konsekvenser. Är du i ett förhållande så vill du göra slut, har du ett jobb så vill du säga upp dig, har du en vän så vill du inte vara deras vän längre.
Det är oerhört svårt att kontrollera de här impulserna, för i stunden det sker så är det så det är. Det finns ingen tanke hos dig att det skulle bero på något annat. Tänk dig att just blivit slagen i ansiktet och det gör ont som fan - Så verkliga är de här känslorna, och det som hjärnan väljer att applicera känslorna på, och att hålla sig i såna här lägen är som att undvika att slå tillbaks på någon som försöker slå ner dig. Det är inte enkelt."
Genom åren har det hänt mig ett oräkneligt antal gånger, det kommer som en blixt från klar himmel och helt plötsligt ser verkligheten radikalt annorlunda ut. Och allt man kan tänka är att man måste BORT. Bort, bort, bort, från allt som är verkligt, från nuet och framför allt från sig själv. Då kan jag tänka helt galna tankar om allt jag ska göra, alla beslut jag ska ta, allt jag MÅSTE göra för att överhuvudtaget överleva. Jag har dock successivt lärt mig att den där förvrängda verkligheten jag är i då, den sjunker undan igen och det gäller bara att desperat klamra sig fast i den tanken och i tanken om att det faktiskt inte är jag som är sådär galen - ångesten är inte jag. Som tur är har jag heller inte gjort så många alltför galna saker, utan jag har för det mesta lyckats få det att stanna vid tankar. Nuförtiden drabbar den där panikartade ångesten mig ganska sällan, och det är jag väldigt tacksam för (panikångest vill jag skriva, för det är ångest så stark att allt i huvudet är panik och kaos, men det som traditionellt benämns ’panikångest’ är något helt annat).
Att separera sig själv från sina känslor, det har varit helt avgörande för överlevnaden.
[Ursprunglig text 2010-02-27]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar