Jag vet inte varför, men i väldigt oregelbundna cykler förvandlas hela min värld från fin och mysig till ful och värdelös. Det smyger sig sakta på; först gör jag saker med glädje och entusiasm, sen minskar glädjen men det känns rätt okej ändå, sen blir allt segt och trist men jag tänker "Äh, kom igen nu. Livet kan inte vara roligt hela tiden." och jag gör det jag ska kämpande genom ångesten, och till slut kommer det till en punkt då allt har blivit förtvivlan, panik och "Jag står inte ut med det här jävla livet en enda minut till. Bort, bort, bort!". Och allra mest vill jag bort från mig själv.
Igår var jag nere i en sån dal. Idag är jag... kanske ett snäpp högre upp, men fortfarande på väldigt vingliga ben. Så kommer allt kännas ett tag nu; skört, precis som Fjällmor beskriver i alltid vackra texter.
Jag är tacksam att de lugna, trygga, glada perioderna kan vara många veckor i sträck innan övergångsperioden, och de riktigt hopplösa, osäkra, ångestfyllda handlar om dagar, max en vecka. De perioder då jag glömmer just den, då jag strider för den men har tappat bort den; tacksamheten.
[Ursprunglig text 2010-01-16]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar