En gång när jag var nånstans mellan 10 och 13 år minns jag att jag hörde talas om ironi för första gången och jag frågade:
- Mamma, vad är ironi?
Hon svarade ungefär att det är när man säger en sak fast man menar precis tvärtom. Det kändes som jag bara sjönk, rakt genom golvet. "Nej! Inte det också! Hur många gånger har jag gjort fel nu egentligen? Hur ska jag nånsin lära mig att veta när nån menar det de säger? Tänk om allt jag vet inte är sant utan precis tvärtom, för att folk varit ironiska utan att jag fattat det?" Och sen gjorde jag bort mig ganska många gånger, för att jag trodde att folk inte menade vad de sa, fast de tydligen gjorde det. Det var här nånstans det började gå fel för mig, när jag lärde mig fler och fler saker om hur man kommunicerar och insåg hur lite jag egentligen visste. Sen har jag lagt oändligt mycket tid och energi under väldigt många år bara på att lära mig hur man gör; och ju bättre koll jag fick, desto svårare blev det.
Det är nog tack vare (eller kanske tråkigt nog på grund av) min intelligens som jag gått utan diagnos såpass länge som jag gjort. Varje samtal, varje situation, varje bok och teveprogram, har jag lagt på minnet och försökt lägga pussel med för att få nån slags mall för hur det förväntas av mig att jag ska uppträda i givna situationer. Men ju fler variabler jag har att ta hänsyn till, ju fler möjliga svar, desto svårare blir det att veta vad som blir mest rätt.
Många är de gånger en psykolog, terapeut, kurator eller psykiatriker skrivit i sitt omdöme: stundom mycket lång svarslatens. Ja, för det har gått så långt att det tar för mycket tid att gå igenom alla tänkbara scenarion i huvudet, så jag bryter mot en annan av alla oskrivna regler: den förväntade responstiden. Åh. Inte så konstigt då att jag fullkomligt hållit på slå knut på mig själv i alla sociala situationer, och blivit totalt utmattad av att vara bland folk och hela tiden försöka tänka i förväg och parera, parera, parera. För det är ju också en lite rolig (sorglig?) grej - jag har hela tiden trott att det varit likadant för alla. Att alla haft det lika svårt, men varit duktigare och bättre än mig på att hantera det. Att jag varit lat och misslyckad som inte orkat lära mig lika bra, och att hela det sociala livet var nån sorts tävling där den som övat flitigast var den som "vann"; den som var mest pratglad, spontan och kunde hantera oväntade infall på bäst sätt. Att det tvärtom inte alls var ett resultat av att anstränga sig tusen gånger duktigare än andra, för det kom helt naturligt för de här personerna, det fanns inte ens på min karta.
Jag försöker lära om nu; försöker slappna av och inse att jag kommer aldrig kunna bli "bäst". Men att det är okej ändå. Det är faktiskt inte mitt fel, och att göra så gott jag kan räcker bra. Fast självklart kan ju inte varenda okänd människa jag möter på stan på nåt magiskt sätt "se" min diagnos och därför ursäkta mitt eventuellt konstiga beteende, så jag är fortfarande rädd för att göra fel. Men det hjälper väldigt mycket att jag i alla fall lärt mig att ursäkta mig själv för mitt konstiga beteende. För nu vet jag varför (jag är inte dum/trög/lat/korkad/misslyckad/konstig/DÅLIG och borde skärpa mig, utan jag gör ju faktiskt så gott jag kan utifrån givna förutsättningar). Och då spelar andras uppfattning inte lika stor roll längre. Vilket leder till att jag kan slappna av mer, och då flyter det automatiskt smidigare med alla kontakter också. En liten, men väldigt viktig, positiv spiral.
[Även om ironi fortfarande är jobbigt ibland, för meningen går rakt in i huvudet först, bokstavligt tolkad, och sen får jag tänka om för att tolka den rätt. Men på den sekund det tar att koppla om hjärnan kan jag hinna bli ganska sårad ifall det är nåt personligt det handlar om, och sen kräver det en del jobb för att förklara för mig själv i tankarna att "nej, men han/hon menade ju inte så, för..." osv. och så att säga "osåra" mig själv igen.]
[Ursprunglig text 2009-11-18]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar