Expressen gör just nu en artikelserie om Aspergers syndrom och den snedvridna kopplingen till våldsbrott som synts i media på senare tid. Just det känns väl inte så spännande, en sån sak borde ju vara självklar och för mig som tar alla nyheter med en stor dos distans och dito nypa salt känns det mest som ett "jaha". Men idag har Victoria Lagerkrantz intervjuat Gunilla Brattberg, läkare, professor och författare som fick sin Aspergerdiagnos vid 55 (!) års ålder, och i hennes ord känner jag igen mig själv väldigt mycket.
Jag ger mig aldrig
Jag har ju alltid känt att jag inte riktigt behärskar världen, men istället för att stå på sidan om har jag med hjälp av intelligens och tankemöda nästan slagit knut på själv för att göra "rätt", för att förstå och för att lära mig. Brattberg säger:
- Vi tolkar bokstavligt. Om någon säger "Oj, vad varmt det är här inne!" då uppfattar en person med asperger inte undertexten: "Kan du öppna fönstret?"
Fast det upptäckte jag ganska tidigt, att det förväntades saker av mig långt utöver vad som sades. Och så överkompenserar jag och tror att allt som alla nånsin säger till mig innehåller dolda undermeningar, uppmaningar och kritik. Bara för att vara på den säkra sidan liksom. Jag får ofta för mig att personer i min närhet är arga på mig, eller ledsna eller besvikna eller inte tycker om mig, på grund av något jag borde uppfattat men inte lyckats med. En dålig dag kanske min sambo råkar säga nåt så enkelt som "det börjar vara dags att köra igång den där", om diskmaskinen, och då tror jag att han egentligen menar "men varför i hela friden har du inte plockat i disken och kört igång maskinen din eländiga latmask?!" för det skulle ju kunna betyda det, och det är så svårt att veta skillnaden, och är självförtroende och självkänsla inte på topp så snurrar jag lätt iväg i worst case scenario-tankegångar.
"Gunilla tar ett annat exempel: Hennes tvättmaskin går sönder. Då blir hon helt upptagen av att lösa det problemet. Hon kan inte tänka: Det fixar jag sen.
- Jag kan inte mentalt lämna problemet förrän jag har en plan för att lösa det."
Spot on. Problem ska lösas nu och genast. Annars ligger de ju bara där i bakhuvudet och mal oavbrutet och stjäl så enormt mycket mer energi än om man bara tar itu med det på en gång. Här är vi väldigt olika också, min älskade och jag, och ibland blir det problem. Jag minns en gång när vi ganska nyligt hade träffats. Vi var hemma hos hans mamma och låg och kollade på teve. Så kommer hans mamma in och säger att det är punka på hennes cykel, och undrar "kan du kolla det?". "Jaa", svarar han. Och ligger kvar och kollar på teve! Medan jag håller på krypa ur skinnet av obehag och stress, för för varje sekund ytterligare som han ligger kvar så hinner jag tänka "och så ska han gå ut och laga cykeln, inte glömma" om och om igen. Det går inte att släppa och koncentrera sig på nåt annat. Jag har ingen aning om vad som pågår i teverutan längre.
Hemma hos oss slutar såna här situationer oftast med att jag gör vad som nu ska göras på en gång, jag hinner före min sambo, för att det är enklare och lugnare att utföra själva uppgiften än att sitta och tänka på den och stressa upp mig över den och lägga ner massor av energi på att klura ut exakt hur den ska utföras. Jag måste liksom skynda mig före mitt eget huvud, med min fysiska kropp. Och då är det så lätt att stänga andra ute. Att regera och bestämma och göra allt på mitt sätt och göra som det "ska vara", bara för att det ska vara så, för att jag fått för mig att det är bästa sättet för det är mitt sätt. Istället för att oroa sig över tusen okända parametrar som ska samspela på ett för mig okänt sätt och bli alldeles matt i huvudet. Räkna fjortondegradsekvationer med framtiden. Fast det ju inte alls är en sån person jag vill vara, egentligen. Jag lyckas komma bort från det också, men långtifrån alla gånger och alla dagar. Ibland orkar jag bara inte.
Det kanske inte är så konstigt att jag har stressproblem ändå.
Oj, nu blev det här en halv roman med gnat och gnäll. Jaja. Här är de andra artiklarna i serien:
"Lika befängt att vara rädd för personer med aspergers som för närsynta"
"När jag förstår att jag sårat någon blir jag förkrossad"
Anna Bäsén: Försöker nyansera rapporteringen
Diagnosen kan inte förklara morden
Elever med asperger får stöd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar