11-02-10 - 3

Jag är nu klar med alla utredningar och att bli bollad hit och dit inom vården. Förra veckan fick jag det svart på vitt:

Det är det här man har misstänkt sen januari 2008, men jag har ju såklart levt med problemen hela livet. Nu känns det väldigt skönt att ha fått det bekräftat, och jag kan äntligen sluta anklaga mig själv för mina tillkortakommanden. På den här sidan står väldigt mycket bra, och jag skulle uppskatta ifall ni som känner mig ville ta er tid nån liten minut att snabbt skumma igenom vad det handlar om. För den som vill följer flera sidor, klicka er vidare nere till höger, och här finns bra sidor om just flickor med AS. Det är nämligen svårt att förklara och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Förmodligen kommer jag skriva lite då och då, när det är nåt särskilt jag kommer på. Men det övergripande för hela mitt liv har varit att jag hela tiden trott att det varit så här för alla människor, och att det bara varit jag som varit dålig på att lära mig, dålig på att "tåla" och "härda ut", blivit en mästare på att maskera mig utåt och vänt allt jobbigt inåt mot mig själv. Inte så konstigt då att jag blivit diagnosticerad med depression och ångest i många år, för det har ju visat sig så, som symptom. Men det har aldrig varit grundorsaken. Nu är det som att jag äntligen fått tillåtelse att må bra i mig själv, acceptera mig som jag är och kunna leva efter mina egna förutsättningar. Inte längre lägga precis all min energi, all min vakna tid, på att försöka lista ut hur man "ska" göra och vara, på att göra om mig själv och lära mig passa in. Lära mig bli tålig och härda ut och aldrig, aldrig nånsin känna efter. För då rasar hela korthuset igen. Det är som att tusen ton sten lyfts från mina axlar nu när jag kan slippa allt det där. Life, here I come!

[Ursprunglig text 2009-10-26]