11-01-16 - Idag har jag...

 * Tagit lång sovmorgon ute i Unbyn.

* Promenerat i skogen i horisontellt snöväder.
* Sprintat i skogen i horisontellt snöväder. I översnöade skoterspår och med stora, tunga vinterkängor på fötterna. Tungt och roligt!

(Bild.)
* Sett Björn Ferry vinna jaktstarten.
* Åkt hem till stan.

(Bild.)
* Bloggat och läst ikapp mig på tyyysen andra bloggar och forum och facebook och what not.

(Bild.)
* Styckat en frusen hel kyckling och blivit arg och less och smärtsamt kall om fingrarna.
* Lagat kycklinggryta.
* Ätit kycklinggryta tillsammans med älsklingen.

(Bild.)
* Druckit te till Morden i Midsomer.
* Börjat ladda inför måndag. Suck.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-16 - Vintervitt

Igår var det klart och ungefär 25 grader kallt.

Ursäkta stor bildbomb som vanligt. Och jo, jag har lite dille på grenar, snö och himmel. Träd i underifrån-perspektiv och kontrasterna mellan grenarna och det blå, blå. Svårt vackert.

11-01-16

Oj, här händer det grejer. Här har man varit borta i bara ett dygn (hos föräldrarna för umgänge, lång middag, frågespel, kattmys, skogspromenad och spring i djupsnö) och så kommer man hem till 107 olästa inlägg på bloglovin. Hjälp vad ni skriver! Eller är det bara ett tecken på att jag följer osunt många bloggar? Nej, det ska ju bli så kul att titta in hos er alla nu.

Måste också få säga att det är himla roligt att läsa allas januarilisteinlägg; hur lika och olika vi tänker om saker, och att få veta lite mer om er. För mig har det blivit nästan lite katharsis, jag tvingas tänka igenom, grubbla och sammanfatta en massa både jobbiga och roliga saker från mitt förflutna, sånt jag annars helst undviker att tänka på. Väldigt nyttigt. Även om det kanske inte är världens mest spännande för er att läsa mitt navelskåderi. Oh well. January won't last forever.

Igår var jag ute med kameran en kort och kall sväng.

Vem sa att vinter bara är gråtrist mörker? (Fler bilder kommer senare om jag känner mig själv rätt.)

11-01-15 - Jag och kärleken

Idag har jag inte tid att skriva nåt utförligt. Men jag kan i alla fall säga att det är min sambo som lärt mig vad kärlek egentligen är. Jag träffade min första pojkvän när jag var sexton år, det höll i några månader, och sen dess har jag gått igenom en lång rad förhållanden och tillfälliga förbindelser. Allt var liksom en lek för mig, ett skådespeleri och ett tillfredsställande av de egna behov jag råkade ha just då. I två förhållanden har jag varit otrogen, bara för att det var ett smidigt sätt att slippa säga "nej, jag har ingen lust att vara med dig längre, nu är jag less och vill testa nåt nytt". Usch. Men successivt har jag lärt mig att andra människor inte är statusprylar, troféer eller tidsfördriv, utan just andra människor, att tycka om, finna gemenskap med, utvecklas med, öppna sig för, lösa problemen tillsammans med och få gemensamma erfarenheter. Samhörighet, jämställdhet och ärlighet. Egentligen skulle man kunna säga att det här är mitt första riktiga förhållande, för det är det enda som har alla de där bra ingredienserna. Och jag skulle inte vilja fly ifrån det för allt guld i världen.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-14 - Något jag skäms över

Alltid lika roligt att gå in i min WordPad-fil och kolla jaha, vad ska jag skriva om idag då? Nu blev det ju en himla trixig grej, för jag är så dålig på att skämmas över saker.

Men en sak där jag känner att jag faktiskt vill gömma mig bakom skämskudden när jag tänker på det: Det var för ett gäng år sen, och jag och min dåvarande pojkvän hade precis blivit tillsammans. Vi var ute på krogen, men jag blev askalas och vinglade hem till mig före honom. Senare kommer min pojkvän och hittar mig sovande i trappuppgången utanför min dörr. Jag hade inte hittat mina egna nycklar i väskan. Nytt försök; nu hittar jag dem och vi går in. Däckar i sängen med en gång. Dagen efter är jag ganska bakis men helt okej i alla fall. Pojkvännen ska iväg och lämnar lägenheten nån gång under förmiddagen. Senare på dagen ska jag ut och göra nåt jag inte minns, jag kliver ut genom dörren och är på vippen att kliva rakt i... min egen spya på dörrmattan. Jag var så borta att jag inte hade minsta aning om att jag lagt den där. Och min pojkvän kände jag inte så bra, förhållandet var helt nytt och trevande och osäkert, och så har han fått gå där in och ut och hoppa över mitt äckliga spritkräks. Jag bodde högst upp och hade bara ett par grannar, så vi brukade alltid heja glatt och prata lite ibland - jag vet fortfarande inte om de också fick göra omvägar för mina lämningar, men bara tanken på att de kanske fick det gjorde att resten av tiden jag bodde i den lägenheten blev ett snäpp jobbigare varje gång jag skulle passera trapphuset och heja glatt och oberört.

Haha. Ingen stor grej kanske, och förhållande klarade sig förbi det där och höll i ett par år faktiskt. Men ändå, både nyckelgrejen och spyan får mig att nästan rodna vid tanken. Jag var inte i mitt livs bästa form den kvällen kan man säga.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-13

Det här med vardagsmat. Det är så himla lätt att fastna i bekväma tankebanor av "idag kryddar jag indiskt" eller thai eller medelhav eller husman och så vet man i förväg vad man får. Samma sak händer med råvarorna, det blir rutin vilka styckdetaljer och grönsaker man använder till vilka sorts rätter. Gott men inte så nyskapande. Men häromdagen blev jag riktigt nöjd med min mat, för den var ett litet experiment där jag inte stod på helt säker mark. Jag snodde ihop en fisksallad. Fisksallad - bara namnet låter ju lite skumt och inte så aptitligt. Men det var det!

Jag stekte tärningar av sej i smör och så fick det fräsa ihop tillsammans med hackad vitlök, sesamfrön, salt och svartpeppar. Så blandade jag vitkål riven på fina skivan i matberedaren med tärnad mandarin och finfinfinstrimlad röd paprika. Här vändes fisken ner och så slog jag över en dressing av pressad citron, olivolja, sambal oelek och örtsalt - mycket av allt. Smakerna funkade jättebra ihop och det kändes friskt och fräscht. Utan att kunna kategoriseras i ett färdigt fack.

Finriven vitkål var förresten en höjdare, det blev ett grovt smul med tuggmotstånd och uppsugningsförmåga; samma funktion som couscous. Det kommer jag att använda fler gånger, till typ allt som behöver något torrt att suga upp såsen med. Mmm sås...

11-01-13 - Musiken som betyder något

Oj, jag känner att det här inlägget har potential att bli sju resor värre än filminlägget. För att fatta mig så kort jag bara kan: Jag började intressera mig för musik i tidiga tonåren, och utvecklingen gick ungefär pop -> indiepop -> indierock -> hårdrock -> power metal, och sen öppnades hela metalvärlden. Under många år grottade jag ner mig i death, black, trash, doom och mycket annat. En stor del av min vakna tid gick åt till att lyssna på metal, läsa om metal, umgås med människor som lyssnade på metal och som spelade metal, festa vilt med dessa personer och gå på demospelningar, konserter och festivaler: som vanligt när jag tycker om något så kan jag inte skrapa bara lite på ytan, utan jag vill ner och gräva och lära mig allt. Min favoritmusik blev mer och mer tung och intrikat i takt med att musikörat övades upp, och så småningom sökte jag mig också till nya domäner och fastnade för industrimetal, industri, elektroniskt, synth, ambient, rock, progressivt och så vidare. Jag har varit inne och nosat lite på jazz också, men har inte haft tiden och orken att nöta otaliga timmar skitmusik för att hitta guldkornen, så som det alltid är när man tar sig an en ny värld.

De sista två åren ungefär har jag dock haft en medveten policy att inte lyssna på musik alls. Musiken berör mig så enormt mycket att det sliter så på mig, jag blir alldeles utmattad av alla mina känslor. För även eufori blir en väldigt jobbig känsla i stora doser. Men nu känner jag mig mycket mer stabil rent mentalt och funderar på att plocka upp musiken lite försiktigt igen, för samtidigt som det är skönt att slippa den känslomässiga berg-och-dal-banan som varje skiva, varje låt ger mig, så saknar jag det himla mycket också. De bra bitarna, de bra känslorna och den där härliga upptäckarglädjen när man hittar ett nytt guldkorn.

Några favoriter i dagsläget: Arcturus, Blue Öyster Cult, Cathedral, Franz Ferdinand, Godspeed You Black Emperor!, Juno Reactor, Kataklysm, Killing Joke, King Crimson, Massive Attack, Meshuggah, Ministry, My Dying Bride, Opeth, Porcupine Tree, Rotting Christ, Satyricon, Skinny Puppy, Slayer, Strapping Young Lad, Tangerine Dream, The Chemical Brothers, The White Stripes. Salig blandning som synes.Vad tycker ni om för artister? Har vi några gemensamma nämnare? Åh, jag älskar att prata musik. Tell me!

(Bild.)

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-12 - Tre saker jag tycker om med min kropp

1. Min syn. Jag har aldrig behövt glasögon och ser bra både på långt, långt avstånd och väldigt nära - älskar att trä i nålar, plocka ut stickor och sånt pilljobb bara för att jag är så bra på det. Att bli blind är nog min värsta skräck (nej förresten, totalförlamning vore snäppet värre) och jag är enormt tacksam för varje dag jag får leva med mina fullt fungerande ögon. Sen kommer jag nog precis som min pappa vara tvungen att skaffa läsglasögon när jag blir 40-50 år nånting, men den dagen den sorgen.

2. Mina muskulösa armar och axlar som inte orkar riktigt så mycket som jag vill ännu, men som åtminstone börjar se ut som att de skulle kunna göra det så småningom. Utan armarna är det inte mycket av allt jag tycker är roligt som jag skulle kunna göra längre.

Hur fasen tar man bilder på sina egna muskler utan att verka som värsta egofixerade, ytliga spännbögen? (Eh, ursäkta det vidriga uttrycket men det är det enda som poppar upp i mitt huvud. Bättre synonymer mottages tacksamt!) Och hur fasen tar man bilder på muskler egentligen? Finns det särskilda poser för sånt? Finns det säkert. Men de får nog byggarna fortsätta att ha ifred.

3. Mina skrattrynkor. Det kanske låter konstigt, men jag älskar dem. För i så många år har jag mått så psykiskt dåligt och kämpat för att alls överleva. Glädje och skratt har känts som hån. Men trots all den skiten, trots mina tunga år och min bakgrund har jag kunnat fånga de små ögonblicken av hopp däremellan. Jag har slitit som ett djur med mig själv och kommit ut på andra sidan. I mitt ansikte syns spår av att jag levat det bra livet - att jag varit ute i solen och att jag lett och skrattat. Jag har inte bekymmersrynkor. Det är jag stolt över.

(När man får frost till och med i de små fjunen på kinderna, då vet man att det är kallt ute. Bild från början av december.)

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-12

Tjugondedag Knut är ju inte förrän imorgon, men då jag är ledig idag och jobbar då så fick julpyntet komma ner nu istället, även om jag ogillar litegrann att göra saker på "fel" dag. I alla fall försökte jag tänka så att jag inte plockade bort julpyntet, utan istället att jag vinterpyntade - det blir så mycket roligare då. Ljusslingorna är kvar (de ser jag inte ens som julgrejer för fy vad mörkt det skulle bli nästan hela vintern då!) och borden fick lite trä/vitt/svart tema, ungefär samma färgskala som utomhus.

Det är förresten i stort sett bara köksbordet och soffbordet jag ändrar på ofta, gardiner och mattor och sånt är samma året runt. Skulle jag skaffa ännu mer grejer att byta med skulle jag behöva tre källarförråd till, minst, och pengar som gräs. Nej, bättre då att göra i ordning det som man vill ha det en gång för alla och så bara byta ut en grej här och en grej där nån gång emellanåt, när man råkat hitta något som skulle vara ännu finare än det man redan har. För fina saker slutar väl inte vara fina saker bara för att de låg/stod/hängde på samma plats och var fina igår också?

Den där inredningshysterin att allt ska bytas ut hela tiden, göras om och fixas "nytt och fräscht", jag går inte på den riktigt. Lätt maskerad konsumtionshysteri bara. Vad gäller kläder och skor har jag lite svårare att bryta mig loss, för vad ska man göra när man ser saker att bli störtkär i gång på gång? Men sakta men säkert tänkte jag försöka ändra mitt synsätt vad gäller det också.

Oj vad det här spårade ur då. Jag ville ju bara visa min vinterinredning. Så här:

11-01-11 - Ett roligt minne

Och hur i hela friden ska man kunna välja bara ETT? Det mest uppenbara hade väl varit att berätta om när jag och Fredrik träffades, men den kvällen var i ärlighetens namn så indränkt i sprit att den mest består av stora, svarta luckor... Ehm. I alla fall.

En enkel men bra grej: det var den andra maj för ett par år sen. Mina föräldrar var bortresta så jag och Fredrik hade fått låna en bil av dem över helgen. Och det var varmt den här vårdagen, ohemult varmt med gassande sol, äntligen efter en kall och snöig april. Vi tog bilen på eftermiddagen och åkte iväg till Aldersjön (en badstrand strax utanför stan), och där låg vi sen helt ensamma i sanden. I bikini och badshorts, omgivna av stora snöhögar, och på vattnet låg isen tjock. Det var så underbart surrealistiskt, att uppleva strålande sommar och bitande vinter precis samtidigt - det har inte hänt varken förr eller senare i mitt liv. Något att lägga ner i minnesasken.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-10 - Jag och idrotten

Marroni - mammas fina dressyrhäst som tävlade upp till S:t George och som jag fick låna för att träna och tävla ibland.

Uppväxt på hästgård på landet så var jag väldigt mycket utomhus och rörde på mig som liten, både i skolan och på fritiden. Hästarna blev tidigt mitt stora intresse, men förutom ridningen var jag inte "med" i någon organiserad idrott utanför skolgympan. När jag var tolv-tretton år fick jag min första egna häst och började satsa på ridningen mer på allvar. Jag red också på ridskola en gång i veckan och tävlade snart i både hoppning och dressyr. Så småningom blev det alldeles för tungt att kombinera skolan (där jag såklart ville vara "duktig flicka") med otaliga träningar, tävlingar, stallarbete, motionsridning, packande, åkande och så vidare, och jag fick dra ner på tempot. Efter nian var jag enormt skoltrött, rentav utbränd tror jag så här i efterhand, så istället för att plugga vidare direkt så ordnades det så att jag fick praktikplats i familjens stall. Nu var hästarna mitt arbete och jag fortsatte att ha egen häst, men passionen var liksom borta och jag slutade så småningom att tävla. Ett par år senare tog jag tag i skolan igen, flyttade hemifrån och påbörjade ett ganska hästfritt liv som fortsätter än idag - jag rider ibland när jag är hos föräldrarna och hälsar på, men långt ifrån regelbundet.

Min uppväxt och alla timmars slit med hästar och i stall har gjort att jag alltid varit ganska vältränad, stark och inte rädd för att ta i. Så jag har såklart sett mig som den starka, robusta tjejen i alla år, men sen jag flyttade hemifrån har jag egentligen inte motionerat så mycket; promenader, cykelturer och korta perioder av jogging och simning. I alla fall har jag blivit mer och mer medveten om att jag ju inte längre är den där grovarbetaren som jag tror, utan ganska svag, trött och klen. De sista två-tre åren har jag försökt göra nånting åt det lite sporadiskt, med ungefär tre motionspass i veckan. Men det förslog inte mycket.

I våras tog jag tag i saken på allvar, och sen mitten av april har jag tränat ordentligt, allsidigt och mer målmedvetet. Det var då styrketräningen kom in i mitt liv, och det är en av de bästa grejer jag gjort! Jag promenerar också, joggar, sprintar, cyklar, crosstrainar (eh, skum verbkonstruktion) och simmar. Och funderar hela tiden på nya saker att testa, för jag har verkligen blivit fast i det här med att träna. Jag älskar att använda kroppen, känna att jag har koll på läget och att jag klarar saker. Det är också roligt hur jag minns mer och mer, det kommer små flashbacks från hur det var när jag tävlade som mest som tonåring och från hur jag klättrade, hoppade och sprang som ett jehu när jag var liten (mamma brukade säga att jag var som en liten apa för att jag klättrade så mycket i träd). Att få tillbaka den energin, rörelseglädjen och lättheten i kroppen, det är målet med min träning.

Mina första barfotaskor, ett par Feelmax Niesa, införskaffade 23 maj 2010.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-09 - Mina favoritplatser

Åh, det är så många.

Hemma. Ohotad förstaplats - jag är en sån som verkligen kan skriva under på ordspråket Mitt hem är min borg.

Utan inbördes rangordning kommer sen:
Brännäs - släktens stuga ovanför Jokkmokk.
Unbyn. Hemma hos mina föräldrar eller på valfri annan plats i och runt byn.
Skogen. Universellt och praktiskt - i en skog trivs jag alltid.
London. Bästa staden.
Paris. Näst bästa staden.
Stränderna, ängarna, bergen, dalarna, stigarna, snåren, grottorna, klipporna, vattnet... Naturen och jag är bra kompisar.
Stockholm.
Umeå.
Barcelona.
Och så den viktigaste av alla, den som gör att jag trivs så bra på alla ovanstående ställen: I min älskades famn.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-09

Jag satte ihop lite nya övningar i ett styrketräningspass igår med vad jag trodde var en bra balans mellan över- och underkropp. Men satan vad jag har träningsvärk i rumpan idag, och enbart i rumpan. Haha - får justera lite till nästa gång. Nyss blev det lite pulsande i nysnön till mataffären och det var nog lagom som uppmjukning, och i övrigt ska jag inte göra ett skit den här dagen. Eller jo, det ska jag, men inga fysiska grejer. Kanske pysslar jag i ordning bloggen lite? Det börjar kännas som att jag vill ha en presentation och lite länkar i vänsterspalten igen för att underlätta för nya besökare.

Annan bra grej. I veckan hämtade jag ut en Ellosbeställning med bara fina saker som passade (inget returneringskrångel, woho!), bland annat de här grymma skorna:

(Bild.)

Jag fick också en bekräftelse på att jag gått upp från 75 till 80 i behåstorlek. Wee - hej, ryggmuskler! Det här vill jag aldrig mer tillbaka till. Aldrig mer.

(Usch, finns det inget sätt att visa den här bilden utan att jag behöver titta på den själv? Otäckt.)

11-01-08 - Tre saker jag vill förändra med mitt liv

1. Vårt boende. 64,5 kvadratmeter börjar kännas trångt. Eller trångt har det alltid känts, men det blir värre och värre. Jag vill ha ett löpband, men har inte plats. Jag vill ha en skivstång, en barr/pullupräckesmojäng (sån här), kattungar, egenodlade hallon och vinbär, en enorm solmadrass att lägga ut på gräsmattan, höns(?) och tusen andra saker. Inte ens en sketen liten symaskin har jag plats att skaffa.

2. Min försörjning. Jag vill tjäna mina egna pengar som följd av att jag gjort nytta. Inte vara tvungen att lita till Förskräcklingskassans godtycke.

(Bild.)

3. Okej, nu kastar jag alla realistiska tankar ut genom fönstret och säger: min ork, energi, livstempo och socialiseringsenergi. För visst skulle det vara härligt om det inte tog musten ur mig att vara ute i samhället, att möta människor, att interagera och att vara någon även utanför mitt eget huvud. Tänk om jag hade kunnat jobba heltid och klättra på karriärstegen, träffa mina vänner flera gånger i veckan, träna som jag gör nu och ännu mer, ha en egen häst, ha en stor gård med alla möjliga sorters djur, odla min egen mat, bjuda på storslagna middagar och åka på långa resor. Men allt det där går ju inte. Jag kör mig själv in i väggen vid minsta försök. Jag vet att jag gör det bästa av situationen dock - jag känner mig rätt bra som lyckas ha det så bra som jag ändå har det - men ibland känns det onekligen lite tomt och fattigt.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-07 - Ett tråkigt minne

Det var för några år sen. Jag satt och skrev en massiv tenta i svenska men var hopplöst okoncentrerad, nervös och ångestfylld utan att det hade ett dugg med själva provet att göra. Jag visste inte varför, men jag mådde pissdåligt. Plötsligt får jag nästan en panikångestattack (jag hade rätt gott om såna på den tiden), svimfärdig, kallsvettig, hjärtklappning och allt det där, men det kändes inte som vanligt för jag hade fortfarande kvar allt förnuft och klart tänkande och trodde inte alls att jag skulle svimma/kräkas/dö som jag annars brukade. Kroppen var i chock bara. Det lugnade sig väl lite så småningom, jag tragglade mig igenom svenskan och promenerade in till själva stan.

Jag var på biblioteket när mamma ringde. Min farbror, tillika våran granne, var död. Hon hade hittat honom för en stund sen, sittande i sin fåtölj där hemma (hjärnblödning, visade det sig senare). Resten av dagen var lätt kaotisk, men mest bara tom och kall. Pappa var på väg till Skellefteå i jobbet med några kollegor och mamma hade ju varit tvungen att ringa honom mitt i körningen. Jobbet inställt. Och så skulle han sitta där och köra ensam hela vägen hem efter E4:an, när han just fått ett dödsbud. Ångesten innan han var hemma.

Vi skulle åkt till Rom hela familjen just den veckan, men den resan blev inställd förstås. Istället fick vi ägna oss åt sorg, begravning och en verklighet så hjärtskärande tydligt berövad på någon. Ännu idag när jag ser eller hör något om Rom så fylls jag av den där tomheten; jag påminns om allt det jobbiga med den tiden. Jag tror att vi en dag måste göra den där resan, se staden trots allt, för att få något slags avslut och kunna skriva över med bra minnen.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-06 - Mina bästa filmer

(Bild.)
Clockwork Orange. Den tog mig med storm när jag var 16 år och har sen dess fått rulla många gånger. Men jag tycker om allt jag sett av Stanley Kubrick, med Barry Lyndon, Eyes Wide Shut, The Shining och
Dr. Strangelove som favoriter.

(Bild.)
The Machinist. Motivering överflödig.

(Bild.)
Lite i samma stil, ångestens ansikte Requiem for a Dream.

(Bild.)
The Others. Spänning som jag vill ha den - subtil och lurande.

(Bild.)
Sylvia och Closer. Porträtt med djup.

Sen är jag väldigt förtjust i gamla miljöer, filmer där jag skulle kunna se alltihopa utan skådespelarna bara för att få befinna mig i den där världen. Till exempel Sherlock Holmes, Sweeney Todd, Sleepy Hollow och The Wolfman.

När jag vill bli underhållen ser jag gärna animerat. Råttatouille, Bolt, Toy Story, Wall-E, Finding Nemo osv., och allt av Hayao Miyazaki. Och så finns det ju en miljon andra titlar jag vill nämna också, The Mist, Mulholland Drive, Lost Highway, The Village, Trainspotting... nej, jag får nog bara lov att försöka dra gränsen här nånstans och shut the fuck up.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-06 - Alltid i mitt kylskåp

Oj, nu hamnade jag en dag efter här. Inte för att jag inte orkade/hann/kunde, utan för att jag helt enkelt glömde bort att det var en dag igår också. Eh. I alla fall.

I vårat kylskåp finns mycket som alltid finns där.
Kattmat
Smör
Ost, minst en sort men oftare typ fyra
Ägg
Senap
Sambal oelek
Ketchup (Fredriks)
Grönsaker av olika slag, som sallad, gurka, paprika osv.
Potatis, morötter, lök
Keso/kvarg/creme fraiche/grädde - inte allt samtidigt, men alltid minst en av grejerna
Pressad citron/lime
Vinäger
Tvivelaktiga smaksättningar som buljongtärningar, pepparrot på tub, tomatpuré, soja, wasabi etc.
Kokosnöt/ter
"Choklad" av kakao och kokosfett

Sen ligger det nog fler saker där i som liksom bara blivit kvar - då är de ju också alltid i mitt kylskåp, men inte som en medveten handling.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-04 - F.lux

Jag läste det här:

17 ways to improve your sleep

Och tyckte att särskilt biten om blått ljus var intressant. Så jag impulsladdade hem det här:

Och oooj så skönt. Min ögon slappnar av och slipper kisa i det hårda ljuset (jo, jag tenderar att göra det även om jag drar ner ljusstyrkan till typ ingenting, delvis beror det säkert på kontrasten till det mörka rummet omkring mig). Det känns plötsligt som att sitta här framför en varm, mjuk solnedgång. Underbart avslappnande. Funkar det för att komma in i sleep mode så är det ju ännu mer underbart, men bara känslan och själva ljuset räcker mer än väl för att jag vilja använda det jämt (ja, förutom när jag redigerar bilder då).

Bara ladda hem och kör, det enda du behöver göra är att ändra till dina egna koordinater.

11-01-04

Jag brukar ju väldigt sällan laga mat efter recept, men när jag läste om ugnsstekt rimmad fläsksida med kålrotscreme och senapsäpplen i senaste Bolaget lät det bara för gott för att låta bli att testa. Helt följde jag ju inte anvisningarna förstås, jag använde benfri karré skuren i tjocka skivor och inklappad med salt istället för fläsksida, och till så blev det ett vanligt potatismos med mycket smör och grädde, då jag inte brukar tycka om kålrot. I alla fall blev resultatet helt outstanding, med mört kött som bara föll sönder i munnen och en lite ny och ovanlig kryddning med bl.a. lagerblad som passade perfekt till köttet. Rekommenderas!

11-01-04 - Ett galet upptåg

Här skulle jag kunna skriva om nåt av alla vilda fylleslag jag deltagit i, nån dekadent festivalresa eller ett hyss från min barndom. Men jag väljer en annan grej, en liten och obetydlig, bara för att det är ett kul minne som handlar om vänskap och spontanitet.

Jag var nånstans mellan 16 och 18 år gammal och bodde fortfarande hos mina föräldrar i byn långt utanför stan. Min bästa vän Johanna bodde kanske femtio meter bort. Där satt vi i varsitt stort hus en sen vinterkväll, med resten av familjerna sovande i sina sängar, och pratade med varann på ICQ som vanligt. Sa något i stil med "uhh jag borde gå och lägga mig" och "ahmen fan vad det snöar" - för det gjorde det, det var fullt rasande snöstorm. Då får någon av oss den briljanta idén att istället för att gå och sova ska vi gå ut i snön. Ja! Vantar på, mössa på, smyga försiktigt så ingen vaknar, och mötas under en gatlyktas kalla sken. Vilket jävla väder. Kallt var det, och snöade horisontellt så där så man knappt ser handen framför sig. Hela vägen, stora vägen in mot stan, var dränkt i snömassor och vi pulsade fram i drivor upp till låren i motvinden. (Självklart var vi tvungna att välja det hållet att gå åt, annars skulle det väl inte vara nån sport?) När vi kommer fram till korsningen vid skolan - några av er kanske vet var jag menar - är snön om möjligt ännu djupare just där. Inte en människa i sikte förstås, för att det är kolmörk natt och för att ingen bil skulle komma en enda decimeter framåt; det är bara vi och snön. Det känns rätt häftigt då det är samma väg som vi promenerar till bussen varje morgon, samma väg som annars är den stora trafikleden.

Vi stannar där i korsningen. Gräver och leker i snön som vore vi tio år yngre än vad våra pass säger. Snart blir våra ansträngningar gemensamma. Vi bygger nåt. Det växer fram en figur ur den kompakta massan. En gubbe. En liggande man, i verklig storlek och riktigt verklighetstrogen. Vi fixar och donar tills han är helt perfekt, och sen pulsar vi hem igen och somnar i våra sängar och lämnar honom där mitt i korsningen. En liggande snöman med gigantisk erektion.

Det händer att jag undrar om någon hann se spåren efter honom senare den där natten. Det är nästan så att jag hoppas det.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-03 - Mina favoritpersoner

Högst upp på den listan står utan tvekan min älskade Fredrik. Min bästa vän, min trygghet, min stora kärlek, grunden och utgångspunkten för allt annat i livet. (Här slickandes på Cillys ben på nyårsnatten. Ja, jag var tvungen att välja den bilden, bara för att den är så härligt knäpp och rätt representativ för min knasälskling.)

Sen kommer resten av min familj i en glad klump. Mamma och pappa som alltid funnits där för mig och haft ett enormt slitgöra alla de gånger livet blivit mig övermäktigt, men aldrig gett upp, och min bror och min brors flickvän. Alla mina vänner i en annan glad klump, ingen nämnd och ingen glömd.

And that's that.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-02 - 3

Äsch, den hejdundrande nyårsfesten (tack Maria och Statte!) var så fylld av människor, kända men också okända, så jag vet inte om jag vill lägga ut bilderna här till allas beskådan. Det blir en egotripp istället och så hamnar festbilderna på min bilddagbok, där bara festdeltagarna själva kan se dem.

Klänning.

Hatt.

Hela jag.

Och en nyårsskål i torr cider.

11-01-02 - Så blir mitt 2011

2011 ska bli det bästa året någonsin. Förstås. Men jag är väldigt restriktiv med att sätta ut konkreta mål; livet blir så mycket behagligare om man låter saker ta den tid de tar och har sina mål som en icke tidsbestämd strävan, något att sikta mot och växa in i successivt.

I alla fall har jag en önskan om att 2011 kommer bli ett år då vuxenpoängen fullkomligt rasslar in. Året då jag skriver på ett anställningsavtal och året då jag och min älskling skriver på ett köpekontrakt. Fast det där med hus är en typisk sån grej som måste få ta den tid det tar; vi ska ju hitta det ställe där vi ska bo de kommande 40-50 åren och då vill jag vara verkligt kräsen och hitta det precis rätta. Korsar inte drömhuset våra vägar just det här året så är det värt att vänta lite till.

 (Bild.)

Sen har jag ett inre mål också: att ta hand om mig själv. Att värdesätta mig själv och mitt liv och leva på ett sätt som är långsiktigt hållbart. För mår man bra i sig själv kan man också värdesätta andras liv, ta hand om de man tycker om och vårda sina relationer - precis vad jag vill göra.

Rent konkret finns inga planer för 2011. Inga datum spikade, inga resor inbokade, inga stora grejer jag vet ska hända, och på det stora hela känns det ganska skönt. Åtminstone är det skönt just nu, när det precis varit en jul fylld med inbokade datum, släktträffar och fester, och jag bara längtar efter att komma tillbaka till en lugn vardag. Under våren kommer alldeles säkert kalendern att fyllas med roliga grejer, men det tar vi då.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]

11-01-02

Tidigare i veckan fick jag plötsligt lust att göra en liten hatt/fascinator till nyårsfesten. Jag klurade mycket på material och på hur jag skulle få till den rätta formen; ett tag var jag nästan beredd att ge upp hattdelen av idén och satsa på en enkel fascinator istället, men sen tänkte jag att äh, jag gör det jag kan bäst: virkar en hatt. Så här blev den.

Jag är jättenöjd, och den satt på plats på huvudet hela kvällen med hjälp av två hårspännen som jag sytt fast på varsin sida under brättet. Själva hatten är fylld med ett par svarta sockar för att hålla formen - vad man inte vet har man inte ont av.

Resten av outfiten och kanske några festbilder kommer i ett eget inlägg.

11-01-01 - Presentera mig själv

Namn: Anna
Ålder: 28
Bostadsort: Boden
Civilstatus: Sambo
Övrig familj: Mamma, pappa, en äldre bror
Barn: Nej
Husdjur: Två katter





Jag är född och uppvuxen i Boden, eller närmare bestämt på en hästgård i en by utanför stan. Hästarna var mitt stora intresse, för att inte säga besatthet, under många år. Parallellt med och pö om pö har jag också i olika perioder i livet varit nästan lika besatt av musik (tungt, hårt, metalliskt), litteratur (tungt, svårt, fiiint med i-ljud så champagnen skvätter ut mellan tänderna), växter, den lokala floran, trädgård, mode, katter, mat, dryck, virkning, broderi, svenska språket... och så vidare. De senaste åren har det uppenbart varit kost/hälsa/träning som stått högst upp på listan, men det känns som att ju äldre jag blir desto bättre kan jag foga ihop alla olika bitar av livet till en helhet. Jag kan läsa böcker utan att läsa oavbrutet och gräva ner mig i artiklar om varenda författare, jag kan se och uppskatta fina blommor utan att tvångsmässigt leta igenom alla växtböcker jag har för att ta reda på vad de heter, jag kan dricka ett halvbra vin utan att lägga druvsorten på minnet och jag kan skriva avslappnat i bloggform utan att dö skamdöden om ett grammatiskt fel skulle smyga sig in. Och ändå fortsätter alla olika grejer vara mina intressen, bara inte så inskränkt och tvingande. Skönt.

När jag inte pysslar med något av mina intressen så försöker jag jobba, umgås med världens bästa älskling, städatvättalagamat och allt det där. Få livet att gå ihop. Ibland är det underbart enkelt, ibland ångestkramande svårt, och oftast är det nånstans i gråskalan däremellan.

[Detta inlägg är en del av januariutmaningen. Hela listan hittar du här.]