11-03-23

Igår testade vi äntligen shiratakinudlarna jag beställde från LCHF-butiken för ett tag sen. Jag gjorde världens enklaste och godaste pastasås efter mosters recept (en lök, en paprika, två paket bacon, en burk creme fraiche och lite svartpeppar) och serverade till.

Först hällde jag upp nudlarna i en nätsil och sköljde i kallt vatten. Jag hade läst om en fiskaktig eller till och med vedervärdig lukt innan de är sköljda, men jag kände inte så mycket av den. Det luktade lite unket liksom, men inte alls överväldigande. Efter sköljningen la jag nudlarna i en kastrull och hällde kokande vatten på dem, bara så att de skulle bli varma, och så var det färdigt att servera.

Jag måste säga att det kändes ganska skumt att hantera något liksom fast och spänstigt och färdigt att äta men som inte innehåller nånting i näringsvärde. "Ahmen asså va ääär det här ejentlien?" Vanesak alldeles säkert. Smaken var neutral minst sagt - ja, det smakade ärligt talat absolut ingenting. Konsistensen var inte klibbig, vilket var bra, men lite väl mjuk för min smak, så att det påminde mer om överkokt pasta än om al dente. Som pastasåsuppsugare fungerade det i alla fall utmärkt, och gav konstigt nog också en hel del mättnad. Det är nog bra att ha en smakrik sås/gryta att servera till, en som klarar att bära upp maten helt på egen hand, för räkna som sagt inte med nån smak från nudlarna. Att äta dem som vissa gör med vanlig pasta, med bara ketchup eller smör, skulle inte funka.

Kommer jag köpa shiratakinudlar igen? Ja, det tror jag nog. Inte som stapelvara, men för att ha som variation nån gång emellanåt när middagstristessen infinner sig. Tummen upp!