11-03-18 - 2

Att jag har köpstopp innebär inte att jag inte tycker att det är kul att fönstershoppa. Just nu är jag helt inne på blommigt, kanske för att jag längtar efter sommar, ljus och grönska? Men det är svårt det där med glada mönster, för när jag väl står där i garderoben och väljer kläder så blir det väldigt sällan det blommiga jag tar på mig. Jag fegar ur. Jag känner mig för söt, rar och feminint fånig i såna kläder, trots att jag inte alls associerar åt det hållet när jag ser någon annan i blommigt utan tycker att det är jättesnyggt. Svart, skinn och silver har varit den största delen av min garderob så länge att det är svårt att bryta sig loss. Jag tror att när det kommer till kritan är det faktiskt hur jag kan uppfattas av andra som är den ömmande punkten. Med rockattributen signalerar jag att jag lyssnar på bra musik, går min egen väg, vet var skåpet ska stå, inte är rädd för att ta i och få skit under naglarna, och allt det där. I bara ljust, snällt och blommigt riskerar jag att nån tror att jag är sån på riktigt, kvinnligt förfinad utan stake som piper "iiiih!" när hon ser en mus och inte kan skita på ett utedass typ. Hemska tanke.

Så himla fånig man är egentligen. För skulle jag verkligen gå min egen väg så skulle jag ju bära mina blommor precis när jag kände för det och inte bry mig om hur det kanske får mig att uppfattas. Nej, måste verkligen jobba på den punkten. Oj, lång utläggning. Till saken: Jag har tre cravings just nu, alla blommiga.

Lindex, 399 kronor. Jag gillar att retromodet kommer mer och mer. Kläder med stil och klass som liksom får en att se damig ut; en underbar kontrast till senaste årens allt kortare snortajta fodralklänningar och skyhöga stilettklackar à la borderline prostitute. Kan vara snyggt i rätt sammanhang, men blir så lätt så fel.

H&M, 99 kronor. En sommardröm! Den här, shorts och kilklackssandaler, vad mer behöver man?

Dorothy Perkins, £26.00. Vardagsfin i ett nötskal. Vitt är väl inte det mest praktiska, men mönster är alltid mer förlåtande mot små fläckar och missfärgningar. Gillar det lite mer stiliserade blommönstret, utan att vara så uttjatat stelt minimalistiskt svartvitt. Den här skulle jag kunna ha på mig även de dagar jag är våp-skräck-fånig. Haha. Vad tycker ni om allt det här? Blommor eller inte? Är jag ett UFO eller känner ni igen er i mina tankar?