En sån där dag som börjar ungefär som vanligt, men där en molande ångestklump ligger nånstans i bakhuvudet och sakta växer sig större tills den inte går att ignorera längre och all energi och livskraft bara rinner bort. En sån där dag då det tar stopp i huvudet och till och med den enklaste sak som att ta fram ett fiskblock ur frysen till middagen blir nästan oöverstigligt svårt. Maratonlopp och tiotusenkronorsfråga samtidigt liksom, och tankarna bara trasslar in sig i varandra och hittar inte fram.
Men. För ett par år sen när de dagarna kom så förmådde jag verkligen inte göra nåt vettigt alls, bara sitta vid datorn och i soffan. Idag har jag varit på jobbet, gått på promenad, tvättat tre maskiner och lagat middag, trots det där tunga draperiet inombords, det som bara skriker "jag vill inteee!". Egentligen vet jag inte vad som är bäst: att stånga sig blodig och kämpa emot, försöka göra så mycket som möjligt fast jag inte orkar, eller att acceptera och sätta sig ner och ta det lugnt?
Förnuftet säger ju: ta det lugnt, men känslorna klarar inte riktigt det med gott samvete. Då fastnar jag så lätt i en ond cirkel där jag inte orkar göra nåt för att jag mår dåligt och där jag mår ännu sämre för att jag inte orkar göra nåt. Just nu känns det mycket bättre då jag stångar mig blodig, då sover jag en lång natt och är sen tillbaka på banan dagen efter, men långsiktigt kanske det inte är den bästa lösningen?
Åh. Att det ska vara så svårt att förlika sig med såna här trista sidor av livet.
 |
| Smyger i skuggan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar