10-09-18 (fast 19)

Igår kväll åkte Fredrik ut till jaktskogen, och kommer hem imorgon kväll, så hittills har jag spenderat helgen helt på egen hand. Lite tomt känns det ju förstås, men samtidigt en chans att få umgås med bara mig och mina egna tankar. Det har blivit alldeles för lite tid till det på sistone.

Så vad har jag pysslat med då? Tränat, ätit, myst i soffan, skurat ugnen, sett på Twin Peaks (är i mitten av säsong två nu), promenerat, tränat, ätit, ätit, ätit. Efter flera veckors envist hostande känner jag mig äntligen hyfsat okej i kroppen och nu ska det matas med styrketräning och mat, mat, mat. Det har känts så himla segt att vara halvdöd av trötthet dag efter dag. Jag har försökt att träna men bara lyckats med en lite lätt underhållsdos, och till slut började jag tvivla på mig själv; det kanske inte är kroppen det är fel på utan jag försöker bara smita undan? Jag kanske är lat och mesig och odisciplinerad och tål inte smärta? Skärp dig! Och blivit rätt nere över hur tungt allt har känts. Nere över att jag är nere. Varför orkar jag ingenting? Varför har jag inte lust att träna? Jag vill ju vilja!

Men idag fick jag för första gången på evigheter känna lite tryck i musklerna, lite energi. Och fick ett för psyket välbehövligt kvitto på att nej, det var inte min mentala uruselhet det var fel på, det var faktiskt fysiken. Puh. Så nu är jag så ivrig att kunna sätta igång på allvar, trycka rejält med protein och fett och bygga upp styrka och ork. Komma framåt, uppåt igen. Wohoo!

 (Bild.)
Amazon woman, that's me! Haha. (Synd bara att det verkar svårt att hitta en bild på en sådan som faktiskt är rejäl med mycket muskler, istället för med minimala trosor och silikonspända bröst.)

Men nu ska jag sova istället för att hänga vid skärmen och knapra fläsksvålar. God natt!