Och så en länk till Lady Dahmer som skrivit underbart bra, ärligt och rakt om vikthets och det svåra i att vara nöjd.
Jag är rädd för att vara ful och tjock
För visst är det jäkligt svårt att inte bry sig, särskilt om man som jag tycker att det är kul med mode, men genom att flytta fokus från hur min kropp ser ut till vad den faktiskt kan göra har jag kunnat släppa en massa issues. För det är ju det den är till för, kroppen; att vara vårt verktyg för allt vi vill uppleva genom livet. Hur den ser ut borde ju egentligen vara helt likgiltigt för en själv, då man till vardags inte ens ser sin egen kropp utan bara andras?
Det är skönt när åren går och självmedvetenheten minskar. Nu går jag långa stunder, till och med dagar, och liksom bara existerar utan att jag vet om det själv. Ibland kan jag tycka att det går lite väl långt dock när jag t.ex. går på stan och undrar varför någon vänder blicken åt mitt håll, innan jag kommer på att där går ju faktiskt jag och har en lekamen synlig för omvärlden. Totalt uppgående i omvärlden liksom. Eller kanske i mig själv? Jag vet inte riktigt. Upplever ni nåt liknande nån gång?
Jag har tyvätt börjat bry mig mer. Det hänger ihop med att jag har gått upp i vikt sedan jag sluttat dansa och att min kropp inte kan göra samma rörelser länge. Men det är iaf inte förknippat med mat, som det är för många! =)
SvaraRadera