10-11-01

Idag har jag sprungit. Det är en hel månad sen jag sist lyckades med det. Bara några kilometer, och i riktigt långsamt tempo, men det är ju precis så det ska vara när det lurar både skada och sjukdom i bakgrunden. Nu ska jag göra annat ett par dagar, och sen kanske jag ger mig på det igen. Tänk att kunna se nån sorts kontinuitet och framåtanda alldeles runt hörnet. Åh. Äntligen. Pepp!

Det här var ju premiärrundan i mina FiveFingers också. En rejäl Compeed-lapp på varje häl löste skavsårsproblemet och det kändes mjukt och följsamt. Jag älskar hur de liksom tvingar isär tårna så att frånskjutsytan blir bred och rejäl; jag känner mig lätt och stadig på foten. På minussidan finns något som jag förmodligen är rätt ensam om att tycka som FiveFingers-noob: de kändes lite tunga, och klumpiga i sulan. Men så är det väl när man är van att springa med ännu mycket lättare och mer tunnsulade skor. Att styra om sig till att ha ett par hundra gram mer på fötterna blir nog inte alltför svårt. Sen slirade jag lite på nån isfläck, men is finns det väl tyvärr inga skor som klarar riktigt galant. Såna här kanske:

 (Bild.)

Men då bryter man ju fötterna av sig ifall man försöker röra sig framåt snabbare än i typ 1 km/h istället. Nej, sammantaget är jag skitnöjd!

Ikväll är Fredrik borta, så då ska jag passa på att laga det här till middag. En riktig favorit och grymt gott enligt mig, men den konstiga pricken jag bor med tycker inte riktigt om rödbetor. What's up with that? Förstår inte. Dags att göra rosarött blodbad i köket nu i alla fall.