Jag ser mig själv som en ganska glad människa idag. Inte världens mest optimistiska eller handlingskraftiga, men jag har andra kvaliteter. Och känner mig helt okej.
Men det fanns en annan tid. En tid som varade i hela nio år. En tid fylld av ångest, självförakt, meningslöshet och tomhet. Efter att jag gått ut högstadiet sjönk jag rakt ner i depression och förstod helt enkelt inte vad det var för mening med att just jag skulle finnas här på jorden. Sen har det gått i vågor, jag har lyckats plugga i omgångar och jobba i omgångar, men däremellan har det varit stora, svarta hål i mitt cv. Tider då allt varit hopplöst, jag var världens mest misslyckade människa och jag hade ingenting. Tyckte jag. Hösten 2005 försökte jag mig på att flytta till Umeå för att plugga. Då var jag färdig med Komvux, hade äntligen lyckats med något, och det kändes som sista chansen att komma tillbaka på banan och bli normal igen. Men med en sån enorm press på mig själv och tack vare det faktum att jag redan var helt slutkörd av studierna innan så kraschade jag ju nästan direkt. Igen. Det enda jag absolut, absolut inte skulle få göra.
Den hösten och vintern är det tyngsta jag upplevt. Jag ville verkligen inte leva, men var för trött och likgiltig för att göra något åt saken. Jag sov inte på nätterna, jag var inte vaken på dagarna. Att kliva upp ur sängen varje morgon var en nästan övermäktig ansträngning, men på nåt sätt var det ändå ett halmstrå att klamra sig fast vid; skulle jag blivit liggande skulle jag hatat mig själv så mycket att jag aldrig skulle stigit upp igen. Jag bodde för det mesta hos mina föräldrar, men alla mina tillhörigheter fanns ju kvar i Umeå, så jag kände mig inte hemma nånstans. Vilsen, utanför, bortkopplad. Helt utan trygghetszon. Jag gick i samma kläder dag efter dag bara för att slippa besluta vad jag annars skulle byta till. Följde desperat alla rutiner som jag alltid upprättat för mig själv, för att ha nånting att hålla fast vid. Mekaniskt åt jag frukost och middag, drack te och löste korsord. Varje dag samma sak, umgicks inte med folk och gjorde egentligen inget annat än satt. Satt vid en dator eller teve, eller satt med en tidning eller bok. Allt för att försöka fly in i en annan värld, där jag inte deltog. Kämpade för att orka prata med familjen, le ibland och försöka verka åtminstone lite levande.
Ångesten var värst på nätterna. Då kastade jag mig gråtande runt i sängen, genomblöt av svett och försökte desperat på nåt sätt slippa ut ur mitt eget huvud. Jag bet mig själv i händerna, jag slet och drog och nöp, hyperventilerade och gnisslade tänder så hårt att det knastrade loss en flisa ibland. Allt var total panik, kaos, hopplöshet och bara ett svart hål. Det fanns ingen utväg helt enkelt. Inget kunde nånsin bli bättre utan bara värre. Jag var körd.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur, men på nåt sätt genomlevde jag det. Jag tror faktiskt att jag var tvungen att verkligen nå botten och gräva mig så djupt ner i slammet som bara möjligt, för att kunna vända uppåt igen utan att hela tiden dras tillbaka. Självklart har jag sämre dagar och perioder även nu, jag studsar inte direkt omkring på blommande ängar varje dag, men det finns ändå en grundtrygghet där i botten. Det är okej att tappa lusten ibland, och det är okej att inte vara glad jämt. Jag är en lika bra människa för det. Och när jag inte bara tänker så, utan verkligen känner så, så blir jag automatiskt en gladare person. Jag tror jag äntligen fattat att jag får finnas till. Låter knepigt, "det fattar väl vem som helst", men känslorna lever ibland ett helt annat liv än intellektet.
Vad jag vill säga är att det går att vända onda spiraler. Jag var utan hopp i nio år. Jag mätte mitt värde utifrån prestationer och fann mig hela tiden inte tillräckligt bra. Nu har jag lagt bort det och mäter inte mitt värde alls längre. För oavsett prestationer så är alla människor, även jag, precis lika mycket värda. Och det inger hopp. Även för den som befinner djupast ner på bottnen så finns det hopp.
Det finns andra tider.
[Ursprunglig text 2009-12-04]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar