11-02-27

Söndagen har inletts med sängmys och fortsatt med vintermarknad och en tur på stan med älsklingen. Jag köpte tretton par sockar för hundra kronor, en ny plånbok (mycket välbehövligt då den gamla nästan föll i bitar av ålder - jag tror jag köpte den för drygt tio år sen) och inspirerad av härliga C blev det ett par skor på Eurosko också. 70 % rea gjorde bra passform, riktig mocka och lädersula och underbart utseende överkomligt.

Hemsk bildkvalitet, men jag har ju som sagt bara mobilen tillgänglig då min riktiga kamera är ute på äventyr. (Undrar förresten om den tagit några spännande bilder från sin semester att visa mig då den kommer hem igen? That would be kind of creepy.)

Sen har dagen fortsatt med träning, tedrickning, en utrensning av gamla plånboken och impregnering av skor. Kanske var det otaktiskt av mig att köpa mockaskor igen, men ja. Illaluktande kemikaliespray och jag får fortsätta att umgås flitigt framöver helt enkelt. Uh. Sååå... vad kan man mer hitta på en söndag som denna? Äta lax till middag och kanske se 21 ikväll. Som vanligt finns det ju miljoner tråkiga små borden som ligger och väntar, men jag känner mig skönt slö och ganska obrydd om allt det där idag. Ska ta vara på den känslan. Ha ett fint slut på helgen alla!

11-02-26

Äntligen hände det!
Slut på minus trettio.
Slut på stelfrusna fingrar.
Slut på svidande kinder och näsa.
Slut på ögon som inte riktigt går att öppna för att ögonfransarna frusit ihop.
Slut på blicken envist fäst i marken för att stänga ute så mycket av omvärlden som bara möjligt.
Slut på att bita ihop och härda ut.

Jag trodde inte att jag var så väldigt påverkad av kylan, är det vinter så är det, bara att göra det bästa av situationen liksom, men oj vilken lättnad i sinnet när köldknäppen till slut verkar ha släppt sitt grepp om oss, åtminstone tillfälligt. Idag tog jag på mig träningskläderna med ren glädje, utan det där dova motståndet som sitter nånstans i hjärttrakten och egentligen inte riktigt vill vara med, och gav mig ut på en lång, lugn tur runt stan omväxlande gående och joggande. Solen lyste i ögonen. Fåglarna kvittrade som galna. Snön lite mjukare, lite snällare, lite som att luften gått ur den. Ett försiktigt dropp från taken mot söder. Och strålarna som värmde på ryggen. Det var underbart att komma in i vissa partier bakom skog och hus och känna att oj, vad kallt det var här - för första gången på så många mörka långa månader så är det skillnad mellan ljus och mörker, mellan sol och skugga. En sten har fallit från mitt bröst. VÅR.

Garmin Data (Rätt oviktigt. Vem vill ha siffror när det finns upplevelser?)

11-02-23

Idag vill jag bara säga en sak, och det är TACK till mina fina bloggvänner!
TACK för era snälla, stöttande, peppande ord och för att ni tror på mig när jag inte riktigt vågar göra det själv. Stärkt och uppmuntrad går jag nu in för min uppgift: att våga glädjas.

Från mig till er.

(Bild.)

11-02-22

Jag kommer lite då och då på mig själv med att gå runt och fånle these days. Äntligen händer det saker. Stora saker. Allt det där jag gått runt och väntat på, önskat mig och hoppats på i i stort sett hela mitt vuxna liv. Det är inte bara avlägsna, dimmiga drömmar uppe i det blå utan verklighetsförankring längre, utan det kommer faktiskt att hända en dag. En dag kommer jag att kunna sluta leva mitt liv som ett provisorium, en tillfällig lösning utan realistiskt hopp om något bättre. Jag kommer att kunna sluta tänka "nån gång skulle jag vilja..." "... om jag hade kunnat" "... men det går inte". Så som jag har tänkt tusen, tusen gånger varenda dag i så många år nu. Och självklart kommer jag inte att kunna realisera alla mina vilda drömmar och infall, tankar och idéer, i framtiden heller - lika bra är väl det - men bara att veta att begränsningen inte längre kommer att sitta i saker totalt utanför min egen kontroll, det betyder mycket. Det betyder allt.

Att övergå från den eviga drömmen om ett liv,
till ett liv. Så omtumlande.

Ursäkta om jag är luddig och otydlig nu, men jag vågar inte riktigt tro att det är sant alltihop och vill inte skrodera vitt och brett om sånt som det möjligtvis ändå bara blir pannkaka av i slutändan. Ropa inte hej förrän du är över bäcken genomsyrar alla mina tankar just nu, inte för att jag "borde vara klok och realistisk och inte ta ut segern i förskott och bla bla" utan för att jag verkligen inte kan tänka på nåt annat sätt. Det sitter en misstrogen, rädd, cynisk pessimist där inne i mitt huvud, men för varje litet steg åt rätt håll måste pessimisten ge vika för realiteten. Varje gång det händer blir pessimistens utrymme där inne lite, lite mindre, och det blir svårare och svårare att låta bli att bara... fånle.

[Det är väldigt svårt att publicera bara de här generaliserande orden och jag får för mig att bara för att jag gör det nu, så kommer det att gå åt helvete. Det kommer att gå troll i alltihop. Uppenbarligen är min tillit till livet mycket mindre än vad jag själv vill tro - men det här blir verkligen en chans att lära mig något om mig själv, något att arbeta mig igenom och förhoppningsvis komma ut hel på andra sidan om. Bara att spotta i nävarna nu.]

11-02-21

Dagarna vandrar iväg utan att jag märker det. Nyss var det fredag och nu är det måndag och jag slår vad om att jag knappt kommer hinna blinka så är det fredag igen. Den gångna helgen var i alla fall kanonbra! Fem rätters gourmetmiddag - vi åt från klockan sex till elva på kvällen - och massa mysigt umgänge. Synd bara att vi inte kunde stanna längre, men jag fnular redan på ett återbesök.

Förresten, en dålig grej med helgen: jag glömde min kamera i Umeå. Tills den dyker upp får jag finna mig i att använda mobilkameran, alternativt rota upp redan tagna bilder. Well, well.

Det är 10 % rabatt i H&M:s webbshop just nu, vilket är något jag väntat på ett tag nu, för att jag velat slänga iväg en beställning med grejer från H&M Home. Jag trodde att jag dessutom hade ett presentkort på 400 kronor att göra av med, men det visade sig att det bara kan användas i butik, inte på nätet, så vissa saker från önskelistan fick inte följa med till kassan. Det här blev det i alla fall.

Jag har små planer för både kökshandduken (flickan på hatten) och löparna med grönsaksmönster, men vad det blir får ni se senare. Om det inte blir fiasko förstås. Fast ni kanske får se ändå? Så att ni vet hur man inte ska göra liksom. Time will tell.

11-02-18

Jag testade nåt nytt, kul och skitjobbigt idag: jag spelade Primal Poker! Men bara fyra övningar kändes lite tråkigt tyckte jag, så jag gjorde en egen variant.

Hjärter 1-10: Pushups
Ruter 1-10: One-leg chair assisted pullups
Spader 1-10: Squats med extravikt 15 kg
Klöver 1-10: Benlyft
Knektar: 10 steg utfallsgång med 15 kg
Damer: 1 minut planka
Kungar: 10 Jack Knife
Ess: 5 burpees
Jokrar: 1 minut vila

Jag körde hela kortleken ett varv och hade tre jokrar. Självklart vilade jag lite mellan de flesta övningar, men bara precis så mycket som jag behövde för att inte dö. Tungt! Men himla roligt att inte veta hur passet kommer se ut förrän man redan gjort det. I början fick jag en himla massa hjärter och tyckte synd om mina armar, sen flera klöver i rad, och ett tag skulle jag squata mest hela tiden kändes det som. I slutändan blir det ju dock rätt balanserat ändå, då man dragit varje kort i leken en gång. För den som vill ha en rejäl genomgång av hela kroppen utan monotoni: Testa!

(Bild.)

Efter en tuff träningsvecka (sex pass på fem dagar, score!) åker vi nu till Umeå imorgon för umgänge, dekadens på mat- och vinfronten och ett efterskottsfirande av min pappas 60-årsdag. Ha det bra i helgen alla fina!

11-02-17

Jag var skräckslagen när jag vaknade upp ur mardrömmarnas rike i morse. Just när väckaren ringde så drömde jag att jag hade klivit upp på morgonen och börjat dona i köket. Jag hörde ett konstigt surrande ljud, som en brustablett som smälter i ett vattenglas, och gick och kollade vart det kom ifrån. Då kom jag på att just det, jag hade ju ett glas multivitamin stående på skrivbordet sen igår kväll, det är nog det som låter (eh, jag dricker aldrig sånt i verkligheten). Så jag går in i datarummet och där står min laptop påslagen och med locket uppe, och rakt över tangentbordet har glaset vält så att det fullkomligt forsar och bubblar nån skummig självlysande neongrön sörja över alltihop. The horror! Panik! Jag plockar upp datorn och försöker få vätskan att rinna av, först är skärmen på och allt som vanligt, men sen kommer en uppstartsvy där jag ska välja operativsystem och om jag väljer Win7 som är det enda jag har så innebär det "möjligt systemfel". Jag inser just att nej, fan i helvete nu är det kört! när jag vaknar. Buhu.

Hur nördigt det än kan låta så måste jag erkänna: Jag älskar min dator.

11-02-16

Ibland...

... vill man gömma sig litegrann. (Ja, hon ligger inne i påslakanet.)

11-02-13 - I blått och vitt

Mörkt och kallt och snö och mörkt och kallt och snö och... ibland undrar jag varför jag egentligen bor på ett sånt här ställe. (Ärligt talat ganska ofta.) Men så dyker de där dagarna upp då det plötsligt inte finns nån tvekan längre. Min hemstad är ju den vackraste platsen på jorden. Och tänk att jag får se allt det här, att jag bor mitt i staden med alla bekvämligheter men ändå bara har en liten promenad bort till vidunderliga vyer. Hemma kan jag känna mig instängd, omringad av människor, men när jag ser allt på lite avstånd märker jag ju hur liten staden egentligen är. Skog, berg och dalar så vitt ögat kan se - det är vi människor som är små och naturen som är stor.

Nej, det är inte kyrkan som släpper ut röken ur skorstenen längst till vänster, utan värmeverket som ligger några kilometer bortanför den. Men lite roligt ser det ut.

I drygt två timmar har jag klafsat runt i skoterspår med stavarna och stannat ungefär var femte meter för att fota allt fint. Näring för själen.

11-02-11

I veckan har jag gjort något som jag nästan hade glömt hur kul det är: jag har gått i second handbutiker. Egentligen var jag ute efter Vilhelm Mobergs Invandrarna, men den såg jag inte till - jag är ivrig att läsa fortsättningen efter att Utvandrarna grep tag i mig, men jag vill inte köpa ett trist nytryck och det är en bok jag gärna vill äga, inte bara läsa. Antar att det är antikvariat som gäller nu då. Men så länge fick jag lite annat smått och gott med mig hem.

Böcker, 5 kronor styck. (Fast fy vad det har blivit svårt att hitta böcker nuförtiden. För bara några år sen fanns det massor av fina gamla band med klassiker tryckta under tidiga hälften av nittonhundratalet eller ännu äldre - nu är det mest billiga klotband med deckare från 1994 typ. Åh.)

Blomkrukor, 5 kronor styck.

Och så en alldeles underbar keramikvas gjord som en liten jutesäck, 45 kronor. Av Ruth Vetter säger en liten etikett på undersidan. Den var totalt onödig och jag vet inte var jag ska ställa den, men ååå så fin. Så mysig och söt och så jag. Bästa.

11-02-10 - 9

Nej, nu återgår vi till nutiden och lättar upp den här bloggen med en bild. Så här ser det ut utanför vårat vardagsrumsfönster idag:

Kamouflage avslöjat av en backspegel.

Sa jag "lätta upp" förresten? Och så minus 24 när jag gick till jobbet i morse. Ah, fuck it.

11-02-10 - 8

Jag har känt, och känner, mig mer än vanligt stressad, ångestfylld, splittrad och orolig ett tag nu. Flyttandet hit och dit har säkert ett finger med i spelet, och ett gäng andra saker som är ur gängorna och inte precis som vanligt. Sådant som inte rör andra i ryggen, men som min rutinkrävande hjärna inte riktigt kan hantera.
I alla fall har jag börjat se ett mönster i sådana här perioder i mina drömmar. Jag drömmer alltid mycket, komplext och ofta ganska roligt, men när jag är stressad får drömmarna ett återkommande och obehagligt tema.

Jag är alltid på någon form av fest, konsert eller festival - situationer med mycket folk och där alkoholen flödar. Utöver ett stort antal okända människor så finns där oftast ett antal vänner, men det är alltid något som inte stämmer (rätt namn men fel person, rätt person men fel beteende etc.) och jag får ingen riktig kontakt med någon, för alla är upptagna med att festa. Platsen är ett stort hus eller flera olika byggnader och jag irrar runt bland miljoner trappor, konstiga rum och korridorer och vet inte riktigt var jag är eller hur man tar sig därifrån. Ofta är festen urspårad och folk skriker och skränar, ligger utslagna på golvet, rusar omkring och beter sig helt irrationellt, slår sönder saker, och spyr överallt. Ibland är det temat extra tydligt och några gånger har jag vadat genom rum med spya upp till halva smalbenen. Jag är själv dyngfull vissa gånger och kan inte kontrollera min kropp eller vad jag ska säga, och andra gånger ska jag försöka ta hand om någon annan, närstående, som är dyngfull. Och så hela tiden detta planlösa vandrande. Jag vet att jag inte vill vara där jag är, men jag vet inte hur man kommer därifrån och det finns liksom inte ens någon utväg att leta efter, för hela världen består av enbart det där jäkla labyrinthuset.

Ja. När jag ser det så här så är det ju ganska övertydligt: en känsla av att inte ha kontroll över livet, av otillräcklighet, osäkerhet och brist på trygghet och överblick. Lost in chaos, so to speak. Konstigt att sambandet inte klickat förrän nu, då jag haft de här drömmarna i perioder sen minst tio år tillbaka. Men jag tycker det är verkligt spännande och intressant vad man kan få reda på om sig själv genom sina drömmar.
Har ni några drömmar med återkommande tema? Vet ni vad de betyder? Betyder drömmar någonting över huvud taget?

[Ursprunglig text 2010-07-01] 

11-02-10 - 7

Hanna Fridén skrev (som alltid) bra om Asperger häromdagen:

Asperger, ångest och att landa i sin identitet

Det jag särskilt känner igen mig i är stycket om dalar ner i ångest:
"Så vad händer när det dalar? Ibland finns det skäl, men oftast inte, hjärnan försöker dock hitta skäl till varför den mår dåligt vilken kan innebära väldigt sorgliga konsekvenser. Är du i ett förhållande så vill du göra slut, har du ett jobb så vill du säga upp dig, har du en vän så vill du inte vara deras vän längre.
Det är oerhört svårt att kontrollera de här impulserna, för i stunden det sker så är det så det är. Det finns ingen tanke hos dig att det skulle bero på något annat. Tänk dig att just blivit slagen i ansiktet och det gör ont som fan - Så verkliga är de här känslorna, och det som hjärnan väljer att applicera känslorna på, och att hålla sig i såna här lägen är som att undvika att slå tillbaks på någon som försöker slå ner dig. Det är inte enkelt."

Genom åren har det hänt mig ett oräkneligt antal gånger, det kommer som en blixt från klar himmel och helt plötsligt ser verkligheten radikalt annorlunda ut. Och allt man kan tänka är att man måste BORT. Bort, bort, bort, från allt som är verkligt, från nuet och framför allt från sig själv. Då kan jag tänka helt galna tankar om allt jag ska göra, alla beslut jag ska ta, allt jag MÅSTE göra för att överhuvudtaget överleva. Jag har dock successivt lärt mig att den där förvrängda verkligheten jag är i då, den sjunker undan igen och det gäller bara att desperat klamra sig fast i den tanken och i tanken om att det faktiskt inte är jag som är sådär galen - ångesten är inte jag. Som tur är har jag heller inte gjort så många alltför galna saker, utan jag har för det mesta lyckats få det att stanna vid tankar. Nuförtiden drabbar den där panikartade ångesten mig ganska sällan, och det är jag väldigt tacksam för (panikångest vill jag skriva, för det är ångest så stark att allt i huvudet är panik och kaos, men det som traditionellt benämns ’panikångest’ är något helt annat).

Att separera sig själv från sina känslor, det har varit helt avgörande för överlevnaden.

[Ursprunglig text 2010-02-27]

11-02-10 - 6

Jag vet inte varför, men i väldigt oregelbundna cykler förvandlas hela min värld från fin och mysig till ful och värdelös. Det smyger sig sakta på; först gör jag saker med glädje och entusiasm, sen minskar glädjen men det känns rätt okej ändå, sen blir allt segt och trist men jag tänker "Äh, kom igen nu. Livet kan inte vara roligt hela tiden." och jag gör det jag ska kämpande genom ångesten, och till slut kommer det till en punkt då allt har blivit förtvivlan, panik och "Jag står inte ut med det här jävla livet en enda minut till. Bort, bort, bort!". Och allra mest vill jag bort från mig själv.

Igår var jag nere i en sån dal. Idag är jag... kanske ett snäpp högre upp, men fortfarande på väldigt vingliga ben. Så kommer allt kännas ett tag nu; skört, precis som Fjällmor beskriver i alltid vackra texter.
Jag är tacksam att de lugna, trygga, glada perioderna kan vara många veckor i sträck innan övergångsperioden, och de riktigt hopplösa, osäkra, ångestfyllda handlar om dagar, max en vecka. De perioder då jag glömmer just den, då jag strider för den men har tappat bort den; tacksamheten.

[Ursprunglig text 2010-01-16]

11-02-10 - 5

Jag ser mig själv som en ganska glad människa idag. Inte världens mest optimistiska eller handlingskraftiga, men jag har andra kvaliteter. Och känner mig helt okej.

Men det fanns en annan tid. En tid som varade i hela nio år. En tid fylld av ångest, självförakt, meningslöshet och tomhet. Efter att jag gått ut högstadiet sjönk jag rakt ner i depression och förstod helt enkelt inte vad det var för mening med att just jag skulle finnas här på jorden. Sen har det gått i vågor, jag har lyckats plugga i omgångar och jobba i omgångar, men däremellan har det varit stora, svarta hål i mitt cv. Tider då allt varit hopplöst, jag var världens mest misslyckade människa och jag hade ingenting. Tyckte jag. Hösten 2005 försökte jag mig på att flytta till Umeå för att plugga. Då var jag färdig med Komvux, hade äntligen lyckats med något, och det kändes som sista chansen att komma tillbaka på banan och bli normal igen. Men med en sån enorm press på mig själv och tack vare det faktum att jag redan var helt slutkörd av studierna innan så kraschade jag ju nästan direkt. Igen. Det enda jag absolut, absolut inte skulle få göra.

Den hösten och vintern är det tyngsta jag upplevt. Jag ville verkligen inte leva, men var för trött och likgiltig för att göra något åt saken. Jag sov inte på nätterna, jag var inte vaken på dagarna. Att kliva upp ur sängen varje morgon var en nästan övermäktig ansträngning, men på nåt sätt var det ändå ett halmstrå att klamra sig fast vid; skulle jag blivit liggande skulle jag hatat mig själv så mycket att jag aldrig skulle stigit upp igen. Jag bodde för det mesta hos mina föräldrar, men alla mina tillhörigheter fanns ju kvar i Umeå, så jag kände mig inte hemma nånstans. Vilsen, utanför, bortkopplad. Helt utan trygghetszon. Jag gick i samma kläder dag efter dag bara för att slippa besluta vad jag annars skulle byta till. Följde desperat alla rutiner som jag alltid upprättat för mig själv, för att ha nånting att hålla fast vid. Mekaniskt åt jag frukost och middag, drack te och löste korsord. Varje dag samma sak, umgicks inte med folk och gjorde egentligen inget annat än satt. Satt vid en dator eller teve, eller satt med en tidning eller bok. Allt för att försöka fly in i en annan värld, där jag inte deltog. Kämpade för att orka prata med familjen, le ibland och försöka verka åtminstone lite levande.

Ångesten var värst på nätterna. Då kastade jag mig gråtande runt i sängen, genomblöt av svett och försökte desperat på nåt sätt slippa ut ur mitt eget huvud. Jag bet mig själv i händerna, jag slet och drog och nöp, hyperventilerade och gnisslade tänder så hårt att det knastrade loss en flisa ibland. Allt var total panik, kaos, hopplöshet och bara ett svart hål. Det fanns ingen utväg helt enkelt. Inget kunde nånsin bli bättre utan bara värre. Jag var körd.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur, men på nåt sätt genomlevde jag det. Jag tror faktiskt att jag var tvungen att verkligen nå botten och gräva mig så djupt ner i slammet som bara möjligt, för att kunna vända uppåt igen utan att hela tiden dras tillbaka. Självklart har jag sämre dagar och perioder även nu, jag studsar inte direkt omkring på blommande ängar varje dag, men det finns ändå en grundtrygghet där i botten. Det är okej att tappa lusten ibland, och det är okej att inte vara glad jämt. Jag är en lika bra människa för det. Och när jag inte bara tänker så, utan verkligen känner så, så blir jag automatiskt en gladare person. Jag tror jag äntligen fattat att jag får finnas till. Låter knepigt, "det fattar väl vem som helst", men känslorna lever ibland ett helt annat liv än intellektet.

Vad jag vill säga är att det går att vända onda spiraler. Jag var utan hopp i nio år. Jag mätte mitt värde utifrån prestationer och fann mig hela tiden inte tillräckligt bra. Nu har jag lagt bort det och mäter inte mitt värde alls längre. För oavsett prestationer så är alla människor, även jag, precis lika mycket värda. Och det inger hopp. Även för den som befinner djupast ner på bottnen så finns det hopp.
Det finns andra tider.

[Ursprunglig text 2009-12-04]

11-02-10 - 4

En gång när jag var nånstans mellan 10 och 13 år minns jag att jag hörde talas om ironi för första gången och jag frågade:

- Mamma, vad är ironi?

Hon svarade ungefär att det är när man säger en sak fast man menar precis tvärtom. Det kändes som jag bara sjönk, rakt genom golvet. "Nej! Inte det också! Hur många gånger har jag gjort fel nu egentligen? Hur ska jag nånsin lära mig att veta när nån menar det de säger? Tänk om allt jag vet inte är sant utan precis tvärtom, för att folk varit ironiska utan att jag fattat det?" Och sen gjorde jag bort mig ganska många gånger, för att jag trodde att folk inte menade vad de sa, fast de tydligen gjorde det. Det var här nånstans det började gå fel för mig, när jag lärde mig fler och fler saker om hur man kommunicerar och insåg hur lite jag egentligen visste. Sen har jag lagt oändligt mycket tid och energi under väldigt många år bara på att lära mig hur man gör; och ju bättre koll jag fick, desto svårare blev det.

Det är nog tack vare (eller kanske tråkigt nog på grund av) min intelligens som jag gått utan diagnos såpass länge som jag gjort. Varje samtal, varje situation, varje bok och teveprogram, har jag lagt på minnet och försökt lägga pussel med för att få nån slags mall för hur det förväntas av mig att jag ska uppträda i givna situationer. Men ju fler variabler jag har att ta hänsyn till, ju fler möjliga svar, desto svårare blir det att veta vad som blir mest rätt.

Många är de gånger en psykolog, terapeut, kurator eller psykiatriker skrivit i sitt omdöme: stundom mycket lång svarslatens. Ja, för det har gått så långt att det tar för mycket tid att gå igenom alla tänkbara scenarion i huvudet, så jag bryter mot en annan av alla oskrivna regler: den förväntade responstiden. Åh. Inte så konstigt då att jag fullkomligt hållit på slå knut på mig själv i alla sociala situationer, och blivit totalt utmattad av att vara bland folk och hela tiden försöka tänka i förväg och parera, parera, parera. För det är ju också en lite rolig (sorglig?) grej - jag har hela tiden trott att det varit likadant för alla. Att alla haft det lika svårt, men varit duktigare och bättre än mig på att hantera det. Att jag varit lat och misslyckad som inte orkat lära mig lika bra, och att hela det sociala livet var nån sorts tävling där den som övat flitigast var den som "vann"; den som var mest pratglad, spontan och kunde hantera oväntade infall på bäst sätt. Att det tvärtom inte alls var ett resultat av att anstränga sig tusen gånger duktigare än andra, för det kom helt naturligt för de här personerna, det fanns inte ens på min karta.

Jag försöker lära om nu; försöker slappna av och inse att jag kommer aldrig kunna bli "bäst". Men att det är okej ändå. Det är faktiskt inte mitt fel, och att göra så gott jag kan räcker bra. Fast självklart kan ju inte varenda okänd människa jag möter på stan på nåt magiskt sätt "se" min diagnos och därför ursäkta mitt eventuellt konstiga beteende, så jag är fortfarande rädd för att göra fel. Men det hjälper väldigt mycket att jag i alla fall lärt mig att ursäkta mig själv för mitt konstiga beteende. För nu vet jag varför (jag är inte dum/trög/lat/korkad/misslyckad/konstig/DÅLIG och borde skärpa mig, utan jag gör ju faktiskt så gott jag kan utifrån givna förutsättningar). Och då spelar andras uppfattning inte lika stor roll längre. Vilket leder till att jag kan slappna av mer, och då flyter det automatiskt smidigare med alla kontakter också. En liten, men väldigt viktig, positiv spiral.

[Även om ironi fortfarande är jobbigt ibland, för meningen går rakt in i huvudet först, bokstavligt tolkad, och sen får jag tänka om för att tolka den rätt. Men på den sekund det tar att koppla om hjärnan kan jag hinna bli ganska sårad ifall det är nåt personligt det handlar om, och sen kräver det en del jobb för att förklara för mig själv i tankarna att "nej, men han/hon menade ju inte så, för..." osv. och så att säga "osåra" mig själv igen.]

[Ursprunglig text 2009-11-18]

11-02-10 - 3

Jag är nu klar med alla utredningar och att bli bollad hit och dit inom vården. Förra veckan fick jag det svart på vitt:

Det är det här man har misstänkt sen januari 2008, men jag har ju såklart levt med problemen hela livet. Nu känns det väldigt skönt att ha fått det bekräftat, och jag kan äntligen sluta anklaga mig själv för mina tillkortakommanden. På den här sidan står väldigt mycket bra, och jag skulle uppskatta ifall ni som känner mig ville ta er tid nån liten minut att snabbt skumma igenom vad det handlar om. För den som vill följer flera sidor, klicka er vidare nere till höger, och här finns bra sidor om just flickor med AS. Det är nämligen svårt att förklara och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Förmodligen kommer jag skriva lite då och då, när det är nåt särskilt jag kommer på. Men det övergripande för hela mitt liv har varit att jag hela tiden trott att det varit så här för alla människor, och att det bara varit jag som varit dålig på att lära mig, dålig på att "tåla" och "härda ut", blivit en mästare på att maskera mig utåt och vänt allt jobbigt inåt mot mig själv. Inte så konstigt då att jag blivit diagnosticerad med depression och ångest i många år, för det har ju visat sig så, som symptom. Men det har aldrig varit grundorsaken. Nu är det som att jag äntligen fått tillåtelse att må bra i mig själv, acceptera mig som jag är och kunna leva efter mina egna förutsättningar. Inte längre lägga precis all min energi, all min vakna tid, på att försöka lista ut hur man "ska" göra och vara, på att göra om mig själv och lära mig passa in. Lära mig bli tålig och härda ut och aldrig, aldrig nånsin känna efter. För då rasar hela korthuset igen. Det är som att tusen ton sten lyfts från mina axlar nu när jag kan slippa allt det där. Life, here I come!

[Ursprunglig text 2009-10-26]

11-02-10 - 2

Jag tror förresten att jag ska importera mina gamla aspie-inlägg från den andra bloggen och lägga upp här under egen etikett. Så nu får ni ursäkta om det kommer en hel drös med introverta textinlägg som många av er säkert redan läst en gång. Bear with me.

11-02-10

Expressen gör just nu en artikelserie om Aspergers syndrom och den snedvridna kopplingen till våldsbrott som synts i media på senare tid. Just det känns väl inte så spännande, en sån sak borde ju vara självklar och för mig som tar alla nyheter med en stor dos distans och dito nypa salt känns det mest som ett "jaha". Men idag har Victoria Lagerkrantz intervjuat Gunilla Brattberg, läkare, professor och författare som fick sin Aspergerdiagnos vid 55 (!) års ålder, och i hennes ord känner jag igen mig själv väldigt mycket.

Jag ger mig aldrig

Jag har ju alltid känt att jag inte riktigt behärskar världen, men istället för att stå på sidan om har jag med hjälp av intelligens och tankemöda nästan slagit knut på själv för att göra "rätt", för att förstå och för att lära mig. Brattberg säger:
- Vi tolkar bokstavligt. Om någon säger "Oj, vad varmt det är här inne!" då uppfattar en person med asperger inte undertexten: "Kan du öppna fönstret?"

Fast det upptäckte jag ganska tidigt, att det förväntades saker av mig långt utöver vad som sades. Och så överkompenserar jag och tror att allt som alla nånsin säger till mig innehåller dolda undermeningar, uppmaningar och kritik. Bara för att vara på den säkra sidan liksom. Jag får ofta för mig att personer i min närhet är arga på mig, eller ledsna eller besvikna eller inte tycker om mig, på grund av något jag borde uppfattat men inte lyckats med. En dålig dag kanske min sambo råkar säga nåt så enkelt som "det börjar vara dags att köra igång den där", om diskmaskinen, och då tror jag att han egentligen menar "men varför i hela friden har du inte plockat i disken och kört igång maskinen din eländiga latmask?!" för det skulle ju kunna betyda det, och det är så svårt att veta skillnaden, och är självförtroende och självkänsla inte på topp så snurrar jag lätt iväg i worst case scenario-tankegångar.

"Gunilla tar ett annat exempel: Hennes tvättmaskin går sönder. Då blir hon helt upptagen av att lösa det problemet. Hon kan inte tänka: Det fixar jag sen.
- Jag kan inte mentalt lämna problemet förrän jag har en plan för att lösa det."

Spot on. Problem ska lösas nu och genast. Annars ligger de ju bara där i bakhuvudet och mal oavbrutet och stjäl så enormt mycket mer energi än om man bara tar itu med det på en gång. Här är vi väldigt olika också, min älskade och jag, och ibland blir det problem. Jag minns en gång när vi ganska nyligt hade träffats. Vi var hemma hos hans mamma och låg och kollade på teve. Så kommer hans mamma in och säger att det är punka på hennes cykel, och undrar "kan du kolla det?". "Jaa", svarar han. Och ligger kvar och kollar på teve! Medan jag håller på krypa ur skinnet av obehag och stress, för för varje sekund ytterligare som han ligger kvar så hinner jag tänka "och så ska han gå ut och laga cykeln, inte glömma" om och om igen. Det går inte att släppa och koncentrera sig på nåt annat. Jag har ingen aning om vad som pågår i teverutan längre.

Hemma hos oss slutar såna här situationer oftast med att jag gör vad som nu ska göras på en gång, jag hinner före min sambo, för att det är enklare och lugnare att utföra själva uppgiften än att sitta och tänka på den och stressa upp mig över den och lägga ner massor av energi på att klura ut exakt hur den ska utföras. Jag måste liksom skynda mig före mitt eget huvud, med min fysiska kropp. Och då är det så lätt att stänga andra ute. Att regera och bestämma och göra allt på mitt sätt och göra som det "ska vara", bara för att det ska vara så, för att jag fått för mig att det är bästa sättet för det är mitt sätt. Istället för att oroa sig över tusen okända parametrar som ska samspela på ett för mig okänt sätt och bli alldeles matt i huvudet. Räkna fjortondegradsekvationer med framtiden. Fast det ju inte alls är en sån person jag vill vara, egentligen. Jag lyckas komma bort från det också, men långtifrån alla gånger och alla dagar. Ibland orkar jag bara inte.

Det kanske inte är så konstigt att jag har stressproblem ändå.

Oj, nu blev det här en halv roman med gnat och gnäll. Jaja. Här är de andra artiklarna i serien:
"Lika befängt att vara rädd för personer med aspergers som för närsynta"
"När jag förstår att jag sårat någon blir jag förkrossad"
Anna Bäsén: Försöker nyansera rapporteringen
Diagnosen kan inte förklara morden
Elever med asperger får stöd

11-02-08

Springa, springa fort! Har jag gjort idag. Lite halkigt på snön, men i övrigt kändes det himla bra. Det är så konstigt hur allt kan kännas knöligt och jobbigt och tungt från början, men bara ett par minuter efter sprinterna återhämtar man sig så bra att energinivån blir mycket högre än vad den var innan, trots att man nyss flåsade som en blåsbälg och musklerna skrek. Som synes var pulsen lägre när jag joggade hem än dit, men tempot högre. Weird but good I guess.

Livet flyter på. Jag jobbar, tränar, äter, sover, duschar, lagar mat, handlar mat, städar, diskar, skurar, tvättar och allt det där man ska. Dagarna flyter nästan ihop och bara försvinner oerhört fort. Men det är ju bara kanonbra, för då blir det vår och sol och ljus och värme fort också. Förresten, en bra grej apropå ingenting: det börjar dyka upp byxor med hög midja i butiker och webbshoppar lite överallt just nu. Kanske jag börjar bli trendig snart istället för hopplöst ute? Svårt bara att låta bli att "passa-på-handla" i panik. Som de här, helst i både grått och svart...

På balkongen idag: spegelkatt.

11-02-05 - 3

Mera länkning. Jag snubblade över ett test om mat och impulsivitet:

Impulsivity self-test

Vissa frågor var lite underliga, men mitt svar blev i alla fall:

"You eat when you are hungry; you stop when you are full. It sounds like a pretty simple combination, no?

You eat for physiological need, or as close to that as we can get in a ‘Modern Food Environment’(Drewnowski & Rolls, 2005). This is probably the most ideal way to conduct your relationship with food- enjoying food when possible, and stopping when you have had just enough to eat (J. Westenhoefer, 1991; J. Westenhoefer, Stunkard, A. J., & Pudel, V., 1999).

The type of score you have is indicative of a healthy relationship with both food and eating. If you have questions about eating motivation, please do not hesitate to contact me, or write something on my forum.

In the meantime, keep up your healthy attitude towards eating!"

High five på den!

(Bild.)

11-02-05 - 2

Vill bara tipsa om en underbar krönika av Annika Marklund.

Går livet ut på att släcka bränder?

Precis så är det ju. Som att vi tror att livet egentligen är, ska vara, borde vara, någonting annat, mer och bättre än verkligheten. En flykt och jakt på det där normaltillståndet som i själva verket är det onormala.

Nej. Jag önskar att jag också fick renovera badrum.

[Noterar att jag var nära att publicera det här inlägget under 11-04-05. Önsketänkande everywhere.]

11-02-05

 Älska helgmorgnar.

11-02-04 - Whiskytryffel

Jag har längtat efter en chokladchock ett tag nu, så idag svängde jag ihop en riktigt mustig, nästan svart tryffelsmet. Äntligen lyckades jag med konsistensen också, den blev perfekt mjukseg och lättarbetad - hemligheten ligger nog i att använda både kokosfett och smör. Som vanligt mätte jag ingenting, så receptet är på en höft.

osaltat smör, runt 100 g
kokosfett, lite mindre mängd än smöret, kanske 75 g
en skvätt grädde (max ½ dl, förmodligen mindre)
100 g choklad 85 % (Lindt)
kakao, kanske 1 dl nånting
vaniljpulver, ½-1 tsk
whisky, 1-2 msk

(Obs. att kokosfettet är ekologiskt och köpt på hälsokosten, då silverpaketet i mataffären numera är härdat och tämligen värdelöst.) Smält smöret och kokosfettet i en kastrull och rör ner grädden då det börjat smälta lite. Se till att allt är riktigt varmt men inte kokande och dra kastrullen från värmen. Bryt ner chokladen i bitar och rör tills det smält. Tillsätt vaniljpulver, whisky och kakao efter smak - jag tog i rejält av alla tre för mycket smak. Rör till en slät, blank smet och häll upp i bakpappersklädd form att stelna i kylen.

Efter ett par timmar tog jag ut tryffeln, skar den i fyrkanter och rullade i kakao med hjälp av två skedar. Voilà och in i kylen igen. Eller tjuvsmaka på en gång...

11-02-02

I modevärlden är det ju praktiskt taget redan sommar, vilket betyder att det dyker upp massor av wedges i alla webbshoppar, och det är en av mina stora svagheter. Jag skulle mer än gärna ha vartenda ett av de här paren i min garderob!

11-02-01

Woho - etiketter!

11-02-01 - I köket

Bakning à la LCHF har stått på schemat idag. Först gjorde jag brödrutor att äta på morgnarna och sen blev det en pizzabotten till dagens middag. Till båda recepten utgick jag ifrån de här ostfrallorna, men ändrade förstås lite.

Frukostrutor
2 ägg
1 dl mjölk
1½ dl vatten
1½ dl Pofiber
1 msk Fiberhusk
1 tsk bakpulver
½ dl (oskalade) sesamfrön
1 msk hela linfrön
en nypa salt

Knäck äggen i en bunke, salta, tillsätt vätskan och rör om. I med Fiberhusk, sesamfrön och linfrön och rör om. Blanda bakpulvret med Pofibern och blanda sist ner det i smeten. Låt stå att svälla i 15-20 minuter. Bred sen ut den smidiga degen (justera mängd vätska/Pofiber vid behov) på bakpappersklädd plåt och grädda mitt i 200° varm ugn i 15-20 minuter. Skär upp i fyrkanter och låt svalna under bakduk.
Givetvis kan man göra små bullar istället, men jag kör på rutor för att få ut så många bröd som möjligt av en smet. Tunt bröd = finfin bröd/påläggsratio, typ.

Pizzabotten gjorde jag ungefär likadan, men mängden Pofiber var lite större, jag hade inga linfrön i smeten och kryddade istället med oregano. Den fick gå 15 minuter i 200° ugn, sen på med tomatsås, riven ost, knaperstekt bacon, paprika, fetaost och mer riven ost, och så grädda igen i 225° i en kvart ungefär - tills det bubblar på plåten och doftar ljuvligt i hela köket.

Bottnen blev inte riktigt lika seg och "tuggig" som en köpespizzemjöldeg (även om min sambo tyckte att den tvärtom var segare än vanlig pizza, huh?), men den påminde mycket om de bakpulverpizzadegar man gör hemma, och det är verkligen inte fy skam. (Gjorde, imperfekt, i ett annat liv.) Jag har hållit mig till meatzzor en period nu eftersom jag blivit less på omständliga degrecept med halvlyckat resultat, men nu känns det som att jag börjat hitta rätt. Pizza to the people.